Tommys sista båt
Första gången jag träffade Tommy Olsson var en vårdag när han kom in på båtvarvet. Jag funderade på vilken bottenfärg jag skulle måla Måsen med. Skulle jag använda blymönja eller stenkolstjära eller någon av alla avancerade båtfärger som är mycket dyrare än andra färger?
- Använd massor av linolja och terpentin! sa Tommy tvärsäkert. Inte nåt djävla modernt skit med metaller. Inga tätmedel med silikon utan riktiga naturmaterial, och inga giftiga bottenfärger. Här uppe i Bottenviken hinner det inte växa alger på båtarna på en sommar. Vill du ha fin finish kan du lacka eller måla med en bra oljefärg. Köp ett fat med 100 liter rå linolja av bra kvalité och dränk in båten med hälften linolja och hälften terpentin.
Vi drack kaffe tillsammans och Tommy berättade att han hade varit maskinist och reparatör på olika båtar i handelsflottan i 25 år. Han hade sett all väldens oceaner, men nu hade han mönstrat av för gott.
- Livet blev för hårt på båtarna. För mycket strul och svammel, sprit och amfetamin. Jag var borta från familjen månader i sträck. Till slut förstod jag att om jag skulle överleva så måste jag hitta en ny inriktning i livet. Nu har jag fått en idé: Det ligger en massa fina träbåtar och ruttnar i båthamnarna, och så finns det ett antal snedseglare precis som jag som behöver nåt vettigt att göra istället för att sitta ensamma och kvittera ut socialbidrag och supa skallen av sej. Om man kunde starta en båtverkstad och renovera träbåtar, och samtidigt ge en meningsfull sysselsättning till några av dom här killarna, då skulle man ha gjort två bra saker på samma gång! Sen kan kommunen hyra ut båtarna till turister på sommaren eller sälja dom. Finns det nåt finare än en vacker träbåt, och en nykter alkoholist? Visst är det en strålande idé!
Tommy Olsson och hans arbetskamrater i färd med att renovera gamla träbåtar.
Tommy var ganska yvig och rapp i käften, och jag måste erkänna att jag inte riktigt trodde att det skulle bli nåt av hans planer. Men där hade jag fel. Han kom igång med att renovera träbåtar i ett gammalt militärförråd, och han pratade omkull både socialförvaltningen och arbetsförmedlingen och Luleå kommun och säkert många fler. Först blev det ett projekt, och när det gick bra blev projektet permanent under namnet "Luleå kommuns båtrenoveringar". Där arbetar 7-8 personer med att renovera gamla träbåtar, precis som Tommy tänkte. Hammarbackens utrednings- och motivationshem i Luleå började skicka "snedseglare," som Tommy kallade män med drog- och alkoholproblem, till båtverkstan.
- Alla som vill ta sej ur skiten med droger och sprit är välkomna. Men dom måste vara nyktra och dom måste jobba. Vi tolererar inget tjafs!
Jag började besöka båtverkstan då och då. Det var alltid lika trevligt att komma in till Tommy och hans polare. Där pågick arbetet med att skrapa och slipa och måla de gamla förfallna båtarna, som blev räddade till ett nytt liv och en ny skönhet. Gott kaffe fick man också, och spännande diskussioner i fikarummet om allt mellan himmel och jord.
En dag ringde telefonen.
- Tommy kom inte till båtverkstan i dag. Man har hittat honom död i lägenheten. Hjärtat orkade inte längre.
Efter en orolig tid blev det bestämt att verksamheten skulle fortsätta. När båtverkstan måste rivas för att en stor trafikrondell skulle byggas på tomten fick man nya lokaler i en nedlagd spritfabrik i Luleå. Jag tror att
Tommy fick sig ett gapskratt i himlen:
- Att rehabilitera alkoholister i en spritfabrik! Vilken toppenidé!
- Just nu är vi sju stycken som arbetar här, säger Pauli Pitkänen som har tagit över arbetet som arbetsledare.
Vi fortsätter efter samma idéer som Tommy hade. Den båt vi renoverar just nu kommer att bli extra fin. Det är en klassisk norrbottnisk snipa, en äkta Fjällströmmare som byggdes för många år sedan av Hans Fjällström i Norrfjärden utanför Piteå. Vi satt och funderade när vi fikade och då var det någon som kom på att vi skulle döpa båten efter Tommys 12-åriga dotter som heter Fanny. Det får bli vår hyllning till Tommy. Det här blev ju Tommys sista båt.
