Maakalla är vår plats

Då får jag syn på mannen. Han står på bryggan och tittar ner på Måsen.
- God morgon, säger han. Jag heter Matti Orell. 
Får jag bjuda på morgonkaffe i min stuga? 
Jag blir så häpen att jag bara stirrar på honom. 
- Ja tack, svarar jag. Jag ska bara väcka min kamrat.
När Egil har vaknat och klätt på sig följer vi Matti Orell upp till hans stuga som ligger på en kulle med en vidunderlig utsikt runt hela horisonten. Matti bjuder på kaffe och smörgåsar. Det smakar gudomligt eftersom vi inte åt någon riktig middag kvällen innan.

När vi har druckit påtår tar Matti med oss på en liten vandring runt ön. Han stannar vid trappan till det lilla rödmålade kapellet och lägger handen på en fiskargubbe av trä vid dörren.
- Den här gjorde min far. Tänk att här på Maakalla bodde det två hundra människor på somrarna när strömmingsfisket var som störst i mitten av 1800-talet. Då var nog kapellet fullt på söndagarna.

Vi följer Matti in i det tomma kapellet. Det är enkelt men vackert med höga grå väggar av timmer och en milt blåmålad prediksstol. På ett bord vid ett av fönstren står en ljusstake och en vas med blommor på var sida om en bibel. I ena hörnet av kapellet har man staplat en massa sten, ungefär som en ballast i en båt. Är det för att kapellet inte ska blåsa bort när det stormar? Matti pekar på en text på en av stockarna i väggen, och läser: 
- Gud bevare oss för engelsmännens fruktansvärda framfart. Det där skrevs under krimkriget mellan England och Ryssland på 1850-talet då den engelska flottan härjade längs kusten. Men jag måste visa er ett annat krigsminne, säger Matti med ett leende. Han går ut ur kapellet och går före oss till en stuga nere vid hamnen.
- Kom in ska ni få se!
Vi går in i det stora rummet i stugan. Först förstår jag inte vad som är så speciellt. Men så pekar Matti upp i taket där en bräda är uppfläkt. 
- Det här är vår gemensamma stuga på ön. Här satt 20 pensionärer en sommardag 1980 och drack kaffe då ett stridsflygplan från det finska flygvapnet anföll och sköt skarpt mot ön. Ett skott gick rakt genom taket här i stugan. Det var rena turen att ingen blev skadad eller dödad.
Matti visar en bild på granaten och ett inramat brev där två höga militärer ber om ursäkt för att man av misstag besköt stugan i hamnen på Maakalla. 
- Tänk att bli beskjuten av sitt eget flygvapen när man sitter och dricker kaffe 35 år efter krigets slut, säger Matti. Nu ska ni få se Maakallas eget fiskemuseum.

Vi följer efter Matti på en stig över till öns västra del och ser en fiskehamn med en rad sjöbodar. Matti stannar vid en liten grå stuga och öppnar dörren. Stugan visar sig vara ett fint litet fiskemuseum. Egil och jag går runt och tittar på de gamla redskapen som berättar om människornas liv här ute vid havet i gamla tider. Det var en osäker tillvaro som var helt beroende av vädret och fiskelyckan, men säkert också med arbetsgemenskap och glädjeämnen. Det måste ha varit liv och rörelse på ön när två hundra fiskare bodde här ute, när redskapen reparerades. När båtarna for ut till fiskebankarna utanför Maakalla som var kända för att ha ett av Bottenvikens rikaste strömmingsfisken. När man kom tillbaka med fångsterna, när man rensade och saltade fisken och diskuterade de senaste nyheterna från fastlandet. Ropen och skämten när man seglade i kapp in till Kalajoki för att sälja fisken. Diskussionerna under det stora örådet i slutet av juli varje år då Maakallas och Ulkokallas öbor bestämde vilka regler som skulle gälla och löste sina mellanhanvanden. Sedan den svenske kungen Adolf Fredrik gav Maakallas öbor en form av självstyre 1771 samlas man till det årliga örådet på ön söndagen före den 25 juli varje sommar. I fantasin hör jag grälen, skratten, psalmsången i kyrkan. Röken från skorstenarna när man eldade i fiskarbasturna på kvällarna. Nu är det gamla fiskarlivet borta, spritt av vinden och tiden.

Boris Ersson, från boken Äventyr med Måsen.