Nyrökt sik på Selkäsarvi

På ett ställe intill stigen stannar vi till och försöker läsa tiden på en gammal klocka som befolkningen använde redan på 1700-talet. Klockan är lika enkel som genialisk: På en sten har man huggit ett hål och runt hålet har man ristat in en cirkel. Sätter man en liten pinne i hålet visar skuggan hur mycket klockan är!

Ett fiskeläge mitt på ön är iordningsställt till en sorts hembydsmuseum. Man kan övernatta i en liten fiskarstuga, om man ryms i sängarna. 
Vi går in i en stuga och jag ser en nästan 200 år gammal ristning i timmerväggen. På ett ställe har någon skurit in årtalet 1819, och namnen Edla Ailinpieti och Tuuli Pohjanen. Vilka var dessa människor? 
När vi fortsätter söderut på ön kommer vi till ett litet fiskeläge med ett par stugor, bodar och fiskeredskap. 
En plastbåt ligger förtöjd i viken och en fårskock går och betar i buskarna intill.

Landskapet är som taget ur en film. Ett långt smalt näs av sten mitt ute i havet. Marken är ett enda stenröse. En och annan enbuske har klöst sig fast och håller stånd mot vinterstormarna och isen som hyvlar av all växtlighet längs stränderna. I dag ler naturen vänligt mot oss. Så är det inte alltid här ute.

Det är liv och rörelse i stugorna och så fort vi kommer in på den lilla gårdsplanen mellan husen blir vi välkomnade och bjudna på varsin öl. 
- Om ni har tid att vänta en stund så är ni välkomna att äta nyrökt sik tillsammans med oss, säger en kvinna. Visst var det ni som kom med den fina gamla träbåten i går? säger hon. Jag var ombord hos er i går kväll. Men ni ville varken dansa eller sjunga.

Nu kommer jag ihåg. Det är kvinnan som var så berusad och sjöng vid elden. I dag är hon på lika gott humör men nu är hon nykter. 
- Jag heter Mirja-Riitta. Men alla kallar mej för Mirkku. Det här är min gubbe Heimo, säger hon och ger gubben en blöt puss på kinden så att han nästan tappar hatten. 
På stranden bakom stugan röker Timo Viitala nyfångad sik. Alla härstammar från fiskare och jägare i skärgården. Men ingen av dem är fiskare på heltid.
- Vi är söndagsfiskare, säger Timo. Jag arbetar som byggnadsarbetare. Men det är här ute som jag känner att jag lever.

Mirkku arbetar som arbetsledare för städare i Kemi. Heimo är pensionerad lastbilschaufför. Så gott som varenda helg och nästan all ledig tid tillbringar de här ute.
Timo går ner till stranden och kommer tillbaka med gallret fullt av guldgula sikar. Vi äter den varma siken med händerna tills vi är proppmätta. När vi bryter upp för att gå tillbaka till hamnen säger Heimo:
- Åk med Janne och mej i båten. Inte ska man gå när man kan åka båt! 
Jag är lite tveksam för Heimo har tömt en rätt stor del av en flaska Koskenkorva medan vi har ätit fisken. 
Men det visar sig att det är Janne som ska köra båten. Han är 14 år och har varken druckit öl eller sprit till maten.

i kliver ner i den lilla ranka roddbåten. Efter en del besvär med att få igång motorn styr Janne ut mellan stenarna i det grunda vattnet. När vi kommer ut en bit ser jag fiskarstugorna ligga på rad på den smala tungan av grus och sten mitt ute i Bottenviken. 
Heimo plockar upp flaskan ur fickan och bjuder mej på en klunk. Jag tackar nej för jag har i ryggmärgen att man inte ska dricka sprit på sjön. Heimo har tydligen en annan sorts ryggmärg för han tar ett par rejäla klunkar medan Janne kör båten längs stranden till hamnen. Vi kommer fram utan missöden. Jag tackar för skjutsen och går bort till Måsen medan Heimo vandrar över till en finsk båt med flaskan i handen, sjungande något som påminner om ett kväde ur Kalevala.