En gudomlig lax och en förtrollad kväll

Peter Widén och jag har seglat tillsammans en vecka i den finska skärgården. I dag stannade vi till hos fiskarna Juhani Sotisaari och bröderna Rantapörhölä utanför Kemi. Vi följde med ut och vittjade deras laxfällor. Flera laxar var skadade av sälar. Juhani berättade att de tror att en viss säl har blivit skicklig på att plundra deras fällor.
- Vi tror att den håller till i sälreservatet Möylyn matalikko här utanför. Namnet betyder att det är ett ställe med mycket grunda vatten. Det är förbjudet att jaga i reservatet så vi kan inte göra så mycket. Vi vaktar fällorna men sälen är listig. Den simmar in i redskapen på nätterna och äter vad den vill ha utan att fastna. 

 När vi kommer tillbaka rensas fisken och packas i lådor med krossad is. Vi köper en lax och säger adjö för den här gången. Fiskebåten kör in mot Kemi och vi seglar vidare ut mot Selkäsarvi. Vinden är svag så vi hinner bli ordentligt hungriga innan vi är framme. När vi har lagt till vid bryggan, går Peter i land för att leta kryddor till laxen. 
-  I värsta fall har jag kryddor med mej hemifrån, men det är roligare om det går att hitta färska kryddor här på ön. 
 Peter har drevet restauranten vid Norrbottensteatern i Luleå och är en skicklig kock. 
 Selkäsarvi är en låg ö som består av miljoner stenar, buskar och en vindpinad skog med krokiga tallar och björkar. Peter dyker in bland buskarna med en plastpåse i handen.

- Det fanns mer än jag trodde, säger han och tömmer plastpåsen på skärbrädan. Späda blad från en svartavinbärsbuske, några halvråa åkerbär, harsyra, ängssyra, och så enbär. Dom här kryddorna är bättre än vad du kan hitta i en butik, och alldeles färska.
 Peter hackar och krossar kryddorna till en grön smet. Han skär laxen på längden i två stora filéer, saltar det ljusröda köttet och gnider in kryddsmeten. Så lägger han  ihop filéerna på en tallrik och stoppar in alltsammans i Cobben, min lilla grillugn.

- Nu är det bara att vänta. 
 En halvtimme senare serverar Peter laxen tillsammans med ett spanskt rosévin.
- Var så god, säger han och bugar. Lax á la Selkäsarvi!
Efter maten kokar Peter kaffe av märket President som han köpte inne i Kemi innan vi seglade ut.
- Det här är det bästa kaffe som republiken Finland kan åstadkomma, säger han.
- Och laxen var den bästa jag ätit på Måsen, säger jag. Nej förresten, den bästa överhuvudtaget.
 Det enda som stör den totala idyllen är några ilskna bromsar som anfaller oss ilsket surrande och sliter små köttbitar ur våra ryggar och lår.

Nu hörs musik. På en av motorbåtarna sitter en man med dragspel, och en annan man spelar klarinett. En vemodig finsk tango svävar över vattnet. Folket i båtarna samlas på bryggan. Ett par börjar dansa och snart dansar alla. Peter sveper runt med en rödhårig kvinna från Kemi medan jag snubblar på hennes väninnas fötter. Jag ber om ursäkt för min klumpiga tangoteknik, men hon bara skrattar. 

Efter dansen samlas alla runt en stor eld på stranden. Finnarna sjunger sång efter sång tillsammans medan gryningsljuset kommer och den nya dagen föds. En man som är så full att han knappt kan prata ställer sig på knä och tjuter mot månen. Hans fru ser sorgset på där hon står intill honom och vaktar så att han inte ska falla i vattnet och drunkna. Hon är klädd i en vit sommarklänning och har en krans av löv i håret. 
När vi går ner till Måsen för att sova säger Peter:
- Att det skulle ta mer än 25 år i Sverige för mej att inse att jag trivs bäst i Finland... 

Boris Ersson, från boken Äventyr med Måsen.