Mot havet
När vi är klara att ge oss av från Junkön frågar jag Lasse Ökvist om jag kan få köpa en lax så att vi har mat längs vägen. - Äsch, inte behöver du köpa fisk här, svarar han och tar upp en lax ur en av islådorna i fiskebåten. Han lägger laxen i en plastpåse och räcker över påsen. Jag tackar och så ger vi oss iväg.
Vinden är ungefär 5-6 sekundmeter när vi lämnar Junkön. Måsens segel fylls av vinden. Vi skjuter fart och gör snart fem knop. Det skvalar och gurglar om fören.
Efter en stund närmar vi oss Kluntarna. Landhöjningen har gjort det gamla fiskeläget är så grunt att vi inte tar oss in med Måsen. Inne i Storviken där kommunen har byggt stugor, bastu och båtbrygga ligger båtarna tätt och stranden är full av människor som badar. Här har vi haft många fina stunder med barnen genom åren.
Vi bestämmer oss för att segla förbi Kluntarna den här gången. På höger sida glider vi förbi en liten vik. Uppe i sluttningen ryker det från skorstenen i kommunens bastu. Några glada ungdomar kommer springande från bastun och doppar sig i vattnet. En av tjejerna vinkar när vi passerar. Hon står spritt naken med vattnet upp till knäna och jag ser att hon är äkta rödhårig överallt.
- Vad fina ni är! ropar hon och pekar på Måsens rödbruna segel.
- Du med! ropar jag och vinkar tillbaka. Hon skrattar och dyker ner i vattnet medan vi glider vidare.
Ögonblicket har redan passerat när jag kommer att tänka på att jag borde ha tagit en bild.
På avstånd ser vi vraket av segelskutan Alma längst ute på udden av Bastaskär. Alma var på väg med trävirke mot södra Sverige sent en höst på 1930-talet. Men så drabbades hon av en hård storm och gick på grund på Marakallen, ett förrädiskt rev en bit ut i havet. Besättningen räddades tack vare en heroisk insats av lotsarna på Rödkallen. Ingen omkom, men skutan och lasten gick förlorade. Från Marakallen drev vraket mot nordväst tills det blev liggande på den steniga udden på Bastaskäret.
Jag kommer att tänka på en gång på vintern då jag var ute i Luleå skärgård tillsammans med skådespelaren Peo Grape. Vi spelade in en serie radioprogram med temat "Måsens skeppsbibliotek". Jag minns särskilt en rysk berättelse om en ensam säljägare på Svalbard som försökte glömma en kvinna genom att ge sig ut i ödemarken och polarmörkret.
En av platserna där Peo läste texterna var vid vraket av Alma. Vi stod i lä av förstävens grå vindpinade ekvirke. Peo viskade och ropade fram dikterna medan jag försökte hålla mikrofonen i lä för vinden. Vi var blåfrusna när vi åkte tillbaka till stugan på Kluntarna. Nu glittrar vattnet och solen bränner på våra axlar.
Långt borta vid kusten mot nordost ser vi röken från en fabrik. Jag funderar på om det kan vara stålverket i Kemi men kommer på att det nog är pappersfabriken i Karlsborg utanför Kalix. I gamla tider hade sjömännen sina kända tecken och landmärken längs kusterna. Det kunde vara en krokig tall, ett kapell med högt torn, en fyr eller en klippa. När vi seglar över Bottenviken i våra dagar är det för det mesta röken från fabrikerna som är de första tecknen på var ett samhälle finns.
Jag håller utanför Småskär och tar ut kursen mot Brändöskär, det yttersta av fiskelägena i Luleå skärgård. Horisonten öppnar sig på vid gavel. Nu ligger havet öppet mellan oss och Finland.
Text: Boris Ersson
