Den nya tiden i Brändöskär

Jag berättar att skulpturen har blivit ett känt landmärke här ute. Det gjordes av konstnären Erik Marklund, som också har målat altartavlan i kapellet på ön.
Heikki är inte så imponerad. Och jag måste hålla med honom om att Jesus ser ganska luggsliten ut där han står på sin klippa.
- Om han ska stå utanför ett fiskeläge kunde dom väl ha gett honom fem fiskar...

Vi glider sakta in i viken i Brändöskär. Solen värmer och en enda båt ligger vid bryggan. En familj sitter och äter när vi kommer. Mannen hjälper oss att lägga till. Jag stänger av motorn och det blir alldeles tyst.

Vi går iland och strosar runt ett tag bland fiskarbodarna som numera är sommarstugor. Det är vackert och rödmålat. Men folktomt och öde. Nästan inga båtar. Nästan inga människor.

Jag minns en annan gång när jag råkade lägga till här medan det pågick en kräftskiva på stranden med glada fulla människor. Då var det fint att komma hit och det blev en trevlig kväll.
Eller den gången då Kerstin och jag kom seglande i hårt väder mitt i natten med pojkarna sovande nere i kajutan. Jag styrde upp mot vinden ute till havs och Kerstin kröp fram på fördäcket och revade seglen. Vågorna var så höga att Måsen for upp och ner som i en berg- och dalbana. Kerstin höll sig fast för glatta livet och klängde som en apa där framme med famnen full av smällande segeldukar. Flera gånger såg jag hur hon lättade när fördäcket försvann under hennes fötter och Måsen kraschade ner i en vågdal. Ljudet av smällarna och knaket i skrovet var obehagligt. Måtte hon hålla, tänkte jag. Vad gör vi med pojkarna om det går åt helvete? Fantasibilderna snurrade i huvudet. Jag såg hur Kerstin och jag försökte få ut de yrvakna småpojkarna ur sovsäckarna för att rädda dem, ner i det kalla vattnet, simma mot land, kanske inte orka. Sånt har ju hänt, sånt kommer att hända. Måtte det inte hända oss i natt, tänkte jag.
Kerstin arbetade tappert och sammanbitet där framme, som när jag har suttit intill henne under våra tre långa förlossningar. Till slut hade hon revat och surrat seglen och kom krypande tillbaka. Jag gav full gas och vände Måsen in i den smala öppningen till hamnen med en enda tanke bultande i huvudet: Måtte vi inte få motorstopp nu! Men det gick bra. Känslan att komma in i den lugna trygga hamnen var underbar.

En plats lever och dör med sina människor. Nu går Heikki och jag omkring i solskenet och allting i Brändöskär är så vackert och pittoreskt och gulligt. Eftersom vi kommer från den levande fiskehamnen på Junkön blir kontrasten desto större. På Junkön är det lite stökigt på bryggorna med fiskeredskap, platsdunkar, rep och annan utrustning. Där kommer Gunnar Ökvist körande med traktorn för att hämta fisk. Lasse och Pelle mekar med fiskebåten eller lagar en laxfälla som har repats upp av en säl. Livet pågår, det stökiga levande livet där folk arbetar.

På Brändöskär växer det vacker grå mossa på torkställningarna där tidigare generationer av fiskare hängde upp sina nät. Det är vackert men lite dött, som en fäbodvall i skogen när man har tagit hem korna och getterna för sista gången och de grå timmerstugorna står kvar och hukar i ensamheten, eller blir ombyggda till café med våffelbruk i ett EU-projekt för att hålla glesbygden levande. Korna är borta. Vittra är borta. Strilet av mjölken i spannen är borta. Sången när vallflickorna ropade hem korna från skogen är borta. Bara idyllen är kvar.
Sommargästerna har tagit över på Brändöskär. Ett av de finaste röda husen med vacker utsikt mot havet är till salu. En skylt visar telefonnumret dit man kan ringa om man vill betala några hundra tusen för solnedgången. Inte lär någon ung fiskare ringa. Han har inte råd och förresten är det inte praktiskt i fisket att ligga här ute. I dag måste man in med fisken till stan varje dag. Det råder en ny tid på Brändöskär liksom på så många andra öar och fiskehamnar. Tiden förändrar livet och vi måste följa med dit den blåser.

En av stugorna är ombyggd till galleri där konstnären Ola Taube visar sina akvareller. Målningar av hav, klippor, fiskar och människor. Jag gillar hans bilder med flytande vatten och ljus, men mest tycker jag om bilderna med simporna, den fula taggiga fisken. I dom bilderna håller han turistromantiken på lagom avstånd.

Det står en flaska med cider och en skål med jordnötter på ett bord intill en prislista över konstverken. Ola Taube har skrivit ett meddelande att han har åkt in till Luleå för att proviantera. Om vi vill ha något konstverk kan vi lämna pengarna och ta bilden med oss, hälsar han. En sympatisk gest från konstnären. Vi tar en klunk cider och tuggar på lite jordnötter, och så går vi ut i solskenet igen.

Då får jag syn på en sak som får mig att stirra till. Någon har spikat upp ett ovanligt stort renhorn på en stolpe. Renkraniet har fri utsikt mot havet och horisonten. Kanske en åkallan till någon av de gamla samiska gudarna här ute i havsbandet? Samernas förfäder var ju bland de allra första jägarna och fiskarna för 5-6 tusen år sedan. Då låg kusten ungefär 15 mil upp i inlandet, i nuvarande Vuollerim nära Jokkmokk.

Landhöjningen gör att den här skärgården stiger ur havet med nästan en centimeter om året. Det låter inte så mycket, men med tiden får det oerhörda konsekvenser. Öar växer upp ur havet. Sund där människor rodde och fiskade växer igen på en mansålder. Strandlinjer vandrar långt upp på land. Gammelstads kyrkby som var den ursprungliga staden hamnade i inlandet när vikarna slammade igen, och det nya Luleå byggdes ute vid havet. Tala om magiska krafter.
Nej förresten, det var säkert bara någon som tyckte att renhornet var snyggt. Vår tid är ju inte magisk. Det finns inga gudar i vinden eller i havet. Vi har ju radar och GPS och vädersatteliter och vetenskapliga beräkningar för allting, utom för meningen med det hela.

Text: Boris Ersson 2003