Ett liv av längtan

- Det var min stora dröm som pojke, säger han, Men det blev inte så. Jag växte upp med mina föräldrar på ett litet jordbruk i byn Olhava här i närheten. Min morfar Eino var fiskare och jag var mycket ute med honom.
När han blev gammal fick jag båten och fiskeredskapen av honom. Jag började fiska med nät och laxfällor. Men jag var bara 17 år och efter ett tag orkade jag inte. Det var för tungt och osäkert. Jag ville hitta ett arbete med fast lön, tjäna pengar och komma hem på semestern med en vit Mercedes och imponera på tjejerna i byn. I Sverige fanns det hur mycket arbete som helst på den tiden, så jag åkte dit, började arbeta i Avesta och bildade familj. Där har jag blivit kvar. Jag är tekniker på kommunens värmeverk i Avesta.

- Hur kändes det att lämna allt? frågar jag.
- Jag har trivts bra i Sverige, både med arbetet och mina svenska vänner. Men ska jag vara ärlig så har jag längtat hem i hela mitt liv. När semestern kommer är jag startklar. Kvällen innan den första semesterdagen packar jag bilen, och klockan två på morgonen åker jag norrut. På kvällen är jag hemma i Finland. Här har jag min stuga. Här talar jag mitt språk. Och här har jag en liten fiskebåt som Leo har byggt åt mej.

Alpo lossar en efter en av motorns luftskruvar och pumpar fram diesel genom motorns kanaler.
- Ibland har jag tänkt på hur det kunde ha blivit om jag hade bott kvar i byn och fortsatt som fiskare. Men det tjänar ingenting till att tänka så. Förresten var det rena slumpen att jag blev till överhuvudtaget.
- Hur då? frågar jag.
- Min farfar for till Sovjetunionen på 20-talet.
Han var övertygad kommunist. När den ryska revolutionen bröt ut ville han vara med och bygga arbetarnas paradis. Han och minst 5000 andra finländare trodde på drömmarna om sovjetstaten och det klasslösa samhället. När farfar reste sade han till farmor att så fort han hade kommit i ordning där borta skulle han skicka efter henne och barnen. Men tiden gick och han hördes aldrig av.

Till slut bestämde sig farmor för att söka efter honom. Hon tog med sina två pojkar Tauno, som senare blev min far, och hans yngre bror Arvo, och började gå till fots österut genom Finland. De gick från by till by och bad att få mat och husrum genom att arbeta i gårdarna. När de hade kommit fram till den ryska gränsen var barnen uthungrade och trötta. Vaktchefen vid den sovjetiska gränsstationen tyckte synd om dem och bjöd dem på kålsoppa. Arvo blev magsjuk och fick svår diarré.

Vaktchefen sa till farmor:
- Får jag ge er ett råd? Ta era barn och återvänd hem till Finland. Jag tror inte att ni kommer att hitta er man. Här pågår ett inbördeskrig och det sker fruktansvärda saker hela tiden. Vänd tillbaka.
- Vad gjorde hon? frågar jag.
- Farmor lydde vaktchefens råd och gick tillbaka hem med pojkarna.
- Hittade hon någonsin din farfar?
- Nej, aldrig. Efter Sovjetunionens sammanbrott har forskare och journalister fått möjlighet att gå in i Stalins arkiv. Jag hittade min farfars namn på en lista över avrättade. En dag kom en order till ledningen i byn där han bodde. 20 personer skulle bort. En patrull gick runt på natten och valde ut det antal som var bestämt. En snabb rättegång hölls: ”Vad gör ni här i Ryssland utan visum? Erkänn att ni är fientliga agenter!” Farfar blev förvisad till ett skogsarbetarläger i Sibirien, där han avrättades 1931. Jag har ofta tänkt att om farmor hade lyckats ta sig in i Ryssland så hade min far aldrig träffat min mor, och jag hade aldrig blivit till. Alpo ler ett mångtydigt leende.
- Så man kanske inte ska klaga över lite hemlängtan, säger han. Nu ska vi se om din motor startar.

Jag drar på gasen och trycker på startknappen.
Det gnisslar till när svänghjulet börjar snurra, och så går motorn igång, stadigt och bra. Det hörs att den mår bättre med ny olja i tråget och rena luft- och bränslefilter.
- Nu behöver du inte vara orolig för något oväntat motorstopp, säger Alpo och torkar belåtet sina oljiga händer på en trasa.

Boris Ersson, från boken Äventyr med Måsen.