Klippan vid havet

Det är första veckan i oktober och kallt. De senaste dagarna har Egil och jag seglat i vindstyrkor på mellan 15-20 sekundmeter. På kvällarna när mörkret kommer söker vi skydd i vikar och båthamnar längs kusten.

Så byter vädret ansikte. Solen kommer fram och vinden mojnar. Vi klär av oss regnställen men behåller tröjorna på för det är fortfarande kallt. Efter flera timmars sakta kryssande stiger klippan vid Bjuröklubb äntligen över horisonten. När vi seglar in mot klippan skriver jag ett litet brev med en hälsning och stoppar brevet i en flaska som jag kastar i havet. Det ska bli spännande att se om någon svarar på min flaskpost.
Jag går fram till masten och tar ner klyvaren och kastar en blick på vindguden från Bali. Det var min gode vän dansaren Sira som snidade och målade vindguden och gav den till mig. Jag var på Bali för att göra en film om Sira och hans familj och bodde hos dem i några veckor medan de framträdde med sina danser i de religiösa ceremonierna.

- Sätt guden på din båt och du kommer alltid att få bra vind, sade Sira när han gav mig vindguden.
I tanken flyger jag österut över Bottenviken, passerar Finlands skogar och sjöar och är redan långt inne över Rysslands stäpper, vänder söderut och sveper genom bergspassen i Himalaya, fortsätter ner över Indiens heta slätter, snurrar ett varv runt en helig guru och hans anhängare, dyker ner över havet och in i Indonesiens övärld, river upp en virvel av damm bland gränderna i en liten sömnig by och skingrar en flock gäss som kacklande springer in på en gård. Där sitter Sira med sin lilla dotter i knät. Han tittar upp och ser förvånad ut, men så ler han och nickar mot mig. Jag ser hur Siras unga fru Ida Ayu kommer från kökshyddan med en skål i handen. Hon tar upp flickan i famnen och ger henne mosad banan med en tesked. Ida Ayu håller upp den lilla flickan och pekar mot mig med ett leende. Flickan rapar, och så är jag plötsligt tillbaka på Måsen ute på fjärden vid Bjuröklubb.

I vackert kvällsljus glider vi in i den lilla hamnen i Bjuröklubb. Det ligger en tunn hinna av is mellan stenarna i strandkanten. Löven på träden vid stranden brinner i gula och röda färger. Vi lägger till vid den inre kajen och drar en kabel upp till den lilla bastun som står öppen för alla besökare. Elströmmen och bastun fungerar tack och lov. Vi sätter Måsens batterier på laddning och går upp till fyren. Jag klättrar upp på taket till fyrhuset och ställer mig intill den stora lampan och spanar ut över havet.
Det är en mäktig syn att se Bottenvikens enorma vattenyta breda ut sig medan kusten försvinner in i kvällsmörkret åt både norr och söder.

När vi kommer tillbaka ner till båthamnen är det skönt att kliva in i den heta bastun. Vi sitter länge och låter värmen tränga in i våra frusna benknotor. Efteråt står vi nakna med ångande kroppar i mörkret. När vi står där hör vi att det krasar i det frusna strandgruset. Någon kommer smygande nere vid stranden.
- Hör du? Det är någon där! viskar Egil.
Vi kikar runt bastuknuten. Det glimmar till som från glödande kol. Vi står öga mot öga med en räv. En oändlig sekund står räven blick stilla och stirrar på oss. Så vänder den och försvinner i mörkret.

Nere i Måsen tänder vi i vedkaminen och hänger upp seglarkläderna på tork. Vattnet skvalar när jag vrider ur overallen. Vi kryper ner i sovsäckarna och jag ligger och läser medan mörkret tätnar där ute. Jag läser ur min favoritbok som alltid finns med i Måsens skeppsbibliotek: ”Historia om de nordiska folken” av den katolske prästen Olaus Magnus som berättade om ett besök vid Bjuröklubb sommaren 1519:

I Västerbotten mot yttersta Norden finns en klippa ute i hafvet af folket kallad Bjuraklubben, hvars högt uppskjutande hjässa ter sig för aflägsna seglare såsom bestående af tre spetsar med utseende af en krona.
När ett ogenomträngligt mörker till följd af hopade moln utbredt sig öfver trakten, är det bergets underbara krön, skådadt midt ibland böljorna, efter vad jag sjelf erfarit år 1519, som räddar de vilsedrifna sjöfarande.”
På morgonen är det is i tandborstglaset uppe på däck.

Text & foto: Boris Ersson