Flaskposten och den grå tröjan

Eften en storm i oktober 1988 vandrade en kvinna vid namn Eila Rantta Suomela längs stranden på ön Hailuoto vid den finska kusten. Bland högarna av vass och drivved som stormen hade vräkt upp fick Eila syn på en flaska med ett hoprullat brev inuti. När hon drog ur korken och vecklade upp brevet såg hon en teckning av en liten flicka med en hund, namnet Veronica och ett svenskt telefonnummer. Eftersom Eila inte talade svenska gick hon till en väninna som hjälpte henne att ringa numret.
En kvinna svarade. Det var Lena Egnell, lärarinna på Holmön utanför Umeå i Sverige. När Lena fick klart för sig att Veronicas flaskpost hade blivit upphittad på en ö längst uppe i norra Bottenviken blev det stor uppståndelse i familjen. Sedan dess brevväxlar Eila och Veronica med varandra.

Nu är vi framme. Jag har kommit med bil till för att hälsa på Eila. En hund kommer rusande och skäller ut mig, och en liten kille dyker upp och börjar kasta tallkottar på bilen. Dörren öppnas och en kvinna ropar:
- Teemo, sluta kasta kottar! Du ska vara snäll mot våra gäster.
Kvinnan kommer emot oss med ett varmt leende och vi skakar hand. Det är Eila Rantta Suomela, Veronicas brevvän.
- Så du har kommit ända från Sverige för att titta på flaskposten? frågar hon. Vänta lite så ska jag hämta den. Eila går in och kommer tillbaka med en vinflaska i handen. I den andra handen håller hon ett skrynkligt papper.
- I oktober 1998 hade vi en kraftig storm. Jag har en stuga nere på den sydvästra delen av ön. Efter stormen åkte jag ut till stugan för att se om allt var i ordning. När jag hade tittat till huset gick jag ner till stranden, och där hittade jag flaskan.
- Tror du att vi skulle kunna åka ner till stranden? frågar jag.
- Det går väl bra, svarar hon. Men vill du inte ha kaffe först?
Vi dricker kaffe i trädgården. Eila berättar att hennes man var lotskutterförare på lotsstationen vid Marjaniemi.
- Det är hans båt som ligger där under presenningen, säger hon.
- Har du inte sjösatt den i år?
- Nej, min man är borta så det blir inte av för mej att använda den. Men jag kan inte sälja den. Det var ju en del av honom.
Vi går bort till båten och Eila och jag hjälps åt att dra undan presenningen. Skrovet är svart av många lager tjära. Eila går fram till ett förråd och öppnar dörren. Där inne hänger nät, bojar, linor, sänken, och hennes mans fiskekläder, bland annat en vacker grå tröja. Eila håller upp tröjan.
- Han var storvuxen. Jag skulle kunna tälta i den, säger hon och ler.
- Sätt på den, ber jag.
- Tycker du det?

Hon stryker över tröjan med fingrarna och så drar hon den över huvudet. På bröstet har den ett fyrkantigt mönster som påminner om en haklapp.
- Det är Karlöfiskarnas egen tröja. Förr i tiden när man hittade en fiskare som hade drunknat, och man fick veta att den döde hade en sån här tröja, då sprang alla kvinnorna ner till hamnen för då visste alla att en av dem hade mist sin man.
- Kan man hitta en sådan tröja i hemslöjdsbutikerna? frågar jag.
- Nej, dom här tröjorna stickar vi bara till våra män.
- Får jag beställa en av dej, trots att jag redan är lyckligt gift med en annan kvinna?
Eila böjer huvudet bakåt och skrattar.
- Kom tillbaka om ett år. Men jag kan inte lova någonting. Det tar lång tid att sticka en Karlötröja.
Vi kör över den flacka ön längs en väg som vindlar sig fram genom tallskogen. Här och där passerar vi stora öppna fält med gårdar där jordbruk bedrivs. Vi möter en traktor med ett stort hölass och Eila vinkar. Lukten av gödsel tränger in i bilen.
- Under de senaste åren har många slutat med mjölkkor, säger Eila. När flickorna blir vuxna lämnar de flesta ön. De pojkar som blir kvar på gårdarna måste söka efter flickor på fastlandet. Men stadsflickorna kan inte mjölka, så allt fler gårdar går över till slaktdjur, eller bli sommarbostäder. Här ska du svänga ner till höger.
Jag svänger av från stora vägen in på en smal grusväg. Grusvägen blir ljus och sandig och så ser vi havet.
- Hör du musiken? utropar Eila.
Jo, jag hör bruset från vågorna mot stranden. Eila går fram till en rödmålad stuga som ligger i strandrågen nära havet. Hon låser upp dörren.
- Stig in, säger hon. Det här var paradiset för min man och mej så länge han levde. Nu kommer jag inte hit lika ofta.
- Min man och jag byggde det här huset av virke som flöt iland från ett fartyg som gick på grund i en storm här utanför, säger Eila. Båten hade last av bräder och efter olyckan spolades lasten över bord. Vi sprang längs stränderna och drog upp plankorna i skogen. Först var vi oroliga för att ägarna skulle kräva tillbaka virket. Men vi fick behålla det.
Jag följer Eila ner till havet. Vågorna rullar upp på Karlös kilometerlånga stränder.
Här och där ligger träbitar som vattnet och sanden har slipat. Eila stannar och pekar på en hög med död vass.
- Här hittade jag flaskposten. Den måste ha drivit norrut och legat fastfrusen en hel vinter någonstans i isen. Visst är det underligt att den låg och väntade på mej här i vassen.

När vi kommer tillbaka hem till Eilas hus har en tanke vaknat i mitt huvud.
- Ska jag ringa till Veronica? frågar jag. Eila blir överraskad, men hon nickar, och jag ringer.
- Hallå, svarar en ljus flickröst.
- Hej Veronica, säger jag. Jag ringer från din brevvän Eila på Karlö i Finland.
- Oj då... säger Veronica och blir tyst. Så räcker jag över luren till Eila som hälsar på finska.
- Terve Veronica.

Men det blir svårt att fortsätta samtalet, för Eila talar inte svenska och Veronica förstår inte finska. Jag frågar Veronica hur hon gör när hon får breven från Eila.
- Mamma har en kompis som arbetar i köket på skolan. Tarja är från Finland så hon översätter breven åt mej.
- Blev du förvånad när du fick svar på flaskposten?
- Väldigt förvånad.
- Vad brukar du skriva om?
- Hon brukar berätta om sitt barnbarn. Jag skriver om vad jag har gjort i skolan, och vad som har hänt hemma i familjen. I mitt senaste brev berättade jag att jag har börjat sköta om en häst och rida den.
Eila och Veronica säger adjö till varandra. Så kommer Veronicas mamma Lena till telefonen. Hon är glad över samtalet från Finland.
- Det känns fint att Veronicas flaskpost ledde till att hon fick kontakt med en ö på den finska sidan av havet, säger Lena. Men jag hade blivit mindre förvånad om vi hade fått svar från Björkö som ligger ganska nära oss på andra sidan Kvarken. Här på Holmön är kontakten med Björkö väldigt viktig. I gamla tider var det säljakten, fisket och postrodden som gjorde att folk kände varann på bägge sidorna. Tack vare att man återupptog postrodden för ungefär 20 år sedan har det vuxit fram en nära kontakt mellan Holmön och Björkö. Tack vare Veronicas flaskpost fick vi kontakt ända uppe på
Hailuoto, och det känns fint. Jag hoppas vi kan få träffa Eila någon gång.

Drygt ett år senare besöker jag Karlö igen. Eila bjuder på kokt sik och hemgjord lingondricka. Efter maten reser hon sig och går ut. Hon kommer tillbaka med ett paket som är inslaget i brunt papper.
- Var så god, säger hon.
Jag öppnar paketet och tar fram en fiskartröja.
Tillsammans med tröjan följer ett par vantar och en mössa, allting stickat i samma ljusgrå ullgarn.
- Ta på dej tröjan så får vi se om den passar, säger Eila. Mössan och vantarna också.
När jag står där uppklädd i hela munderingen börjar Eila skratta. Hunden skäller och rusar fram och tillbaka i rummet och lille Teemo klappar i händerna.
- Du ser ut som en riktig fiskargubbe! säger Eila mellan skrattanfallen.
När jag plockar fram plånboken slår Eila ifrån sig med händerna. Till slut tar hon emot åtminstone såpass att det täcker kostnaden för garnet och lite till.
- Men ska du inte ha betalt för allt ditt arbete? frågar jag.
- Du gör också ett arbete när du berättar om våra liv här vid havet, säger hon. Vänner behöver inte räkna pengar hela tiden.

Filmreportage: Möt människorna i filmen Möten vi havet

I denna korta filmen ur Kustliv i Bottenviken, Möten vid havet får du följa med lotskutterföraren Tom Sjöblom som skal transportera en lots ut till en tanker. I samma film möter vi den 6-åriga Veronica Egnell på Holmön i Västerbotten ett brev. Hon stoppade brevet i en flaska och kastade flaskan i havet från färjan när hon reste från Holmön till fastlandet med sina föräldrar. På Hailuoto vandrade en kvinna vid namn Eila Rantta Suomela längs stranden. Bland högarna av vass och drivved som stormen hade vräkt upp fick Eila syn på en flaska med ett hoprullat brev inuti. När hon drog ur korken och vecklade upp brevet såg hon en teckning av en liten flicka med en hund, namnet Veronica och ett svenskt telefonnummer.

Boris Ersson, från boken Äventyr med Måsen.