Än seglar vikingaskepp i Norden

Ska man vara riktigt noga så var skeppet en femböring, en vidareutveckling av vikingaskeppen i Norge som har använts av fiskare och andra sjöfarare i närmare 2.000 år.

Braute hade blivit en sensation på skärgårdens dag i Luleå om den hade varit kvar. Besättningen ville gärna stanna över lördagens skärgårdsdag. Men i går vände den sydliga vinden till nordlig, och då bestämde Josef Thingnes som är skeppare, eller Hovedsman på gammal sjönorska, att man måste ta till vara på vinden och segla söderut.

Sten som ballast

När ni läser det här på lördagsmorgonen befinner sig Braute någonstans utanför Västerbottens kust på väg ner mot Holmön.
Tack vare ett tips av Alf Harjo, som driver hemsidan bottenviken.se och var besättningens värd i Luleå, kunde jag följa Braute under de två dygn som hon fanns i Luleå.

Det var en mäktig syn att se det smäckra 12,5 meter långa skrovet lyftas från trailern och ner i vattnet av jättekranen i Karlsvik. Därifrån rodde man förbi Gültzauudden och under Bergnäsbron fram till båtvarvet NP Marin på Granudden där Erik Jönsson väntade med två ton sten som lastades ner i Braute som ballast. Braute, precis som vikingaskeppen, har ingen djup köl utan lastas ner med sten för att kunna segla stadigt.

Byggdes 1994

Medan Braute roddes över till båtvarvet bad jag Josef Thingnes berätta lite om Braute och deras långa resa.
– Braute är inte så gammal som hon ser ut, sade Josef. Hon byggdes 1994 på Fosen folkhögskola utanför Trondheim. På skolan ger man bland annat kurser i hemslöjd, ekologisk odling, friluftsliv. Man lär sig bygga kajaker och traditionella båtar och att använda dem.
– När Braute var färdigbyggd bildades en förening som kallas Båtlaget Braute. Vi är ungefär 160 medlemmar som sköter båten och seglar henne på somrarna.

På bil från Narvik

– Den här sommaren ville vi prova på en riktig långtur. En besättning har seglat nästan 100 landmil från Trondheim till Narvik under våren. Därifrån tog vi över henne med bil. Från Luleå seglar vi söderut längs de svenska och finska kusterna, runt Skåne och upp längs västkusten till Oslo. Där lägger vi upp henne över vintern, och nästa sommar seglar vi runt Norge och hem till Tronheim igen.
– Hur orkar ni segla så långt i en öppen båt? frågade jag, för jag hade märkt att redan rodden från Karlsvik till Granudden i motvind var ansträngande för de fyra roddarna. En av tjejerna hade fått blåsor i händerna och verkade ganska trött.

– Varje besättning seglar och ror i högst två veckor. Sedan kommer en annan besättning och tar över. På det sättet får många av medlemmarna i föreningen vara med och segla och vi sliter inte ut oss. Den här besättningen seglar ner till Umeå och över Kvarken till Vasa. Där tar nästa besättning över.

Två vana seglare

– Hur vana är ni att segla? Det är ju en lång resa, och inte helt ofarlig.
– Varje besättning måste ha två vana seglare som ledare. Dom övriga får lära sig sjömanslivet under färden. Vi byts om med alla uppgifter som att ro, laga mat, föra befäl, navigera och annat. Efter en vecka behärskar var och en allt som man måste kunna. Men om det blir hårt väder tar vi som är vana över.
– Hur är hon att segla?
– Mot vinden går det inte så bra. Då måste vi ro för hon kryssar dåligt, och vi har ingen motor. Med vinden från sidan eller akterifrån flyger hon fram. Nu när vi får nordlig vind måste vi bara ta den hur gärna vi än skulle ha velat stanna på Skärgårdens dag i Luleå. Men att ro i motvind i 30 landmil ner till Västerbotten är inget man drömmer om …

På fredagsmorgonen följde vi Braute ut ur hamnen, såg hur hon hissade segel och genast fick liv och tog fart så att vattnet skummade om stäven, mötte kustbevakningens patrullbåt i Tjuvholmssundet och såg henne försvinna söderut över Germandöfjärden mot Piteå skärgård.

Ett vikingaskepp seglar genom Norrbottens skärgård, ja runt hela Sverige i sommar!

Text: Boris Ersson