Möte med kaptenen på isbrytaren Frej

Natten har varit kall och isen har börjat lägga sig på fjärdarna. Isbrytaren Frej har just kommit in i hamnen i Luleå och ligger vid den gamla malmkajen tillsammans med Oden, Atle och Ymer. Vi träffar Frejs kapten Mikael Sandström uppe på kommandobryggan. Solen lyser nere vid horisonten, men den ger inte längre någon värme.

- Nu kommer vintern så det gäller att vara beredd, säger Mikael. Vi har just varit ute på en provtur och allting fungerade bra. Det gäller att både tekniken och besättningen är trimmade när kylan slår till.
- Hur många är ni som arbetar på isbrytarna?
- Det varierar. Vi är både fast anställda, säsongsanställda och elever. Totalt är vi ungefär 160 personer. Här på Frej är vi 18-20 i besättningen när vi bryter is. Vi arbetar i skift och måste vara beredda att gå ut inom en halvtimme när larmet går. Tre veckors arbete och tre veckors ledighet. Man är borta mycket, men man är ledig ganska mycket också. Jag är skriven i Stockholm men jag känner mej lika mycket som lulebo efter alla åren här i stan. Jag började arbeta på isbrytare 1989 och nu har jag hunnit bli 53 år. Besättningen blir som en andra familj.

- Apropå det, hur fungerar det att ha familj med ett sånt här arbete?
- Det blir ett sätt att leva. Man hinner börja längta, och så blir det fest när man kommer hem.
- Vad tror du om den kommande vintern?
- Den här vintern kommer att bli ganska speciell. Vi är utlånade till Finland och kommer att bryta is längs den finska kusten. Nästa år firar vi 40-årsjubileum. Isbrytarna kom till Luleå som en del av Stålverk 80-projektet på 70-talet. Stålverk 80 skulle bli ett av världens största stålverk och det gällde att stålet garanterat skulle komma ut på världsmarknaden även på vintrarna. För första gången i historien blev Bottenvikens hamnar öppna året runt. Tidigare hände det ofta att fartyg blev fastfrusna i hamnarna vintertid.

- Stålverk 80 blev aldrig av. Hur påverkade det isbrytarna?
- Isbrytarna blev kvar och det har haft stor betydelse för industrins utveckling i norra Sverige, och Finland.
- Apropå utvecklingen och hamnen, vad tycker du om planerna att bygga Bothniabanan?
- Den kanske behövs. Men det skulle bli rena katastrofen om man byggde en bro tvärs över hamninloppet och södra fjärden i Luleå. En gång fick jag ett telefonsamtal från en arkitekt som berättade att han satt och räknade på Bothniabanan. Han frågade hur höga isbrytarna är för att kunna beräkna höjden på bron. ”Vi är 47 meter över vattenytan”, sa jag. ”Så bron blir nog ganska hög.” Då blev det tyst en lång stund i telefonen. Han blev nog chockad. Min personliga mening är att det skulle vara rena vansinnet att bygga den där bron. Malmbåtarna är så stora att dom inte kan vända ute i malmhamnen. Fartygen måste ofta gå in på den inre fjärden och vända där. Luleå är en av Sveriges största och viktigaste hamnar. Ibland verkar det som om luleborna inte har förstått betydelsen av hamnen. En bro mitt i hamnen skulle bli rena döden för Luleå som sjöstad. Och det vill väl ingen?

- Får vi komma med er när ni bryter is i vinter?
- Ni är välkomna!