Mannen som skrev sitt namn med stenar

Jag har redan gått två gånger fram och tillbaka över udden som sticker ut i havet utan att hitta vad jag söker.
Då ser jag det plötsligt. Det är mycket större än jag trodde. Yrsnön har lagt sig i mönster runt bokstäverna. Jag läser texten: ”Karl Sebbfolk, Finland 1920”

Vem var Karl Sebbfolk? Vad gjorde han här? Varför skrev han sitt namn med stenar på stranden?
Det var österbottningen Bertil Bonns, bosatt norr om Skellefteå sedan många år, som förde mig på spåret.
Vill man veta hur en allmogebåt byggdes i gamla tider eller hur tågvirket i riggen på en segelskuta ska tillverkas, då ska man fråga Bertil Bonns. Bertil berättade för mig om det gåtfulla namnet av stenar vid Grundskatan. Han trodde att Karl Sebbfolk måste ha varit en av de många österbottniska säljägare som hade gått i land vid
Bjuröklubb på sina färder i Bottenviken. Men vem var han?

Jag letade i både Västerbottens och Österbottens telefonkataloger och hittade flera familjer med det namnet, men inte Karl Sebbfolks familj. En gång när jag besökte Vasa på den finska sidan av Kvarken fick jag ett tips:

I byn Molpe söder om Vasa skulle det finnas en familj som tidigare hette Sebbfolk, men som hade ändrat efternamnet till Enberg. Så kom det sig att jag hittade Karl Sebbfolks söner, den pensionerade läraren Nils och fiskaren Nestor Enberg i Molpe, båda i 80-årsåldern. Karl Sebbfolk själv var borta sedan länge.
I Vasa hittade jag Brita Kjäldman, dotter till Karls äldste son Alvar. Brita är intresserad av släktforskning och har sparat familjens fotoalbum, brev och annat material. Hemma hos henne fick jag se bilderna av vardagslivet på gården i Molpe, och här såg jag Karl Sebbfolk för första gången, både som ung pojke på väg att emigrera till Amerika och som vuxen man i Molpe.

Nils och Nestor blir glatt överraskade när jag kommer till Molpe ända från Sverige och vill veta vem deras far var. Vi går in i deras barndomshem som numera står tomt bredvid Nestors hus. På en vägg hänger ett inramat foto av Karl Sebbfolk som ung. Nestor tar ner tavlan och vi går ut på farstubron och tar en bild av de två sönerna med pappan.

Det känns som om tiden gör en volt på trappan framför det gamla barndomshemmet. Två 80-åriga män står och håller deras 20-årige far i famnen.
Nils tar mig på en tur ner till fiskehamnen i Molpe. Bland moderna fritidsbåtar ligger några gamla spruckna träbåtar. De grå båthusen och nätbodarna lutar och ser trötta ut. Nils går in bland några björkar och visar mig en stor öppen träbåt.

- Det här var en känd smuggelbåt. Skutor med spritlast från Baltikum och Polen kastade ankar ute på internationellt vatten, och byborna for ut och hämtade sprit som såldes vidare inne i Vasa. Hit kom byns fiskare och säljägare med sina fångster, berättar Nils.
Asp och björksly har trängt igenom bordläggningen och trävirket i båtens botten är på väg att förvandlas till jord. Nils ser lite sorgset på den gamla båten..
- Här ligger vår historia och ruttnar bort. Det var tur att vår far använde stenar när han lade ut sitt namn på stranden i Bjuröklubb. Annars hade ingenting varit kvar.
- Har du varit och tittat på din fars namn? frågar jag.
- Ja, för några år sedan gjorde vi en resa över till Sverige och besökte Bjuröklubb.- Hur kändes det att se stenarna som din far hade lagt ut på stranden?
- Det var som att få en hälsning från pappa, svarar Nils med ett leende.

Jag ber Nils berätta vad han vet om sin far, och det visar sig vara en hel del. Berättelsen om Karl Sebbfolks liv liknar många människoöden vid Österbottens kust.
Det är en berättelse om fiske, jordbruk och säljakt, om hårt arbete och drömmar om ett bättre liv.
Karl Sebbfolk levde mellan åren 1875-1952. Familjerna i Österbotten hade ofta många barn. När den äldste sonen ärvde gården efter föräldrarna fick de yngre barnen lov att söka sig ut för att hitta arbete. I tidningarna kunde man läsa annonser från olika rederier som lockade med biljetter till Amerika. Karl och två av hans systrar gav sig iväg tillsammans med många andra ungdomar i Österbotten. De bosatte sig i Michigan 1895. Där träffade Karl Anna Maria Karlsson, en flicka från Molpe som också hade emigrerat. De gifte sig och i februari år 1900 fick det unga paret en dotter, som tragiskt nog dog efter bara en månad. Några år senare dog även Anna Maria och Karl började längta hem allt starkare. Han återvände hem till Molpe 1909 och gifte sig på nytt 1911. Med den nya hustrun Greta-Stina fick Karl sex barn.

Vintern 1920 gav sig Karl och några andra män från Molpe ut på säljakt. De tog sig genom isen med fälbåten över till den svenska sidan, passerade Holmön och Stora Fjäderägg och följde iskanten norrut längs kusten.
De gick i land vid Grundskatan nära Bjuröklubb och blev liggande där ett tag. Medan de väntade på bättre väder roade sig Karl med att lägga ut sitt namn på stranden med stenar. Han var ingen ung pojke utan en stadgad
45-årig hemmansägare. Finland hade just blivit självständigt från Ryssland.

Jag har ofta undrat vad Karl Sebbfolk tänkte när han skrev sitt namn med stenar på stranden vid Grundskatan. Bokstäverna är ju så stora. Det krävdes en hel del arbete och tid att bära dit alla dessa stenar och lägga ut dem så noggrant. Skrev han en en hälsning till framtiden? Vad ville han säga?
- Hallå! Här är jag! Jag var här våren 1920. Finland är fritt. Jag heter Karl Sebbfolk!
Han fick i alla fall mig att leta reda på honom ända borta i Molpe på den finska sidan av Kvarken.

Film: Mannen som skrev sitt namn med stenar

Text & bild: Boris Ersson