Två fiender möter varandra (4/6)

I smuggelberättelserna förekom ofta tullaren Nils Lindén som blev nästan lika berömd som Mabou Erik på grund av hans envishet när det gällde att jaga smugglarna. Med hjälp av tullverket hittade jag Nils Lindén, som var pensionerad och bodde i Nynäshamn. Så ringde jag till Mabou Erik.

Oct 15, 2007 - 22:13 Uppdaterat: Apr 28, 2020 - 21:26

- Jag har hittat Nils Lindén, sa jag.
- Det var som fan! I nästan 20 år försökte han sätta fast mej den envisa djäveln.
- Hur skulle det vara att bjuda upp honom? Ni borde ju ha en del att resonera om.
- Kan du ordna det så är han välkommen.
- På villkor att du talar sanning och erkänner allt.
Mabou Erik brast ut i ett stort hest gapskratt.
- Du är inte lite fräck som ställer villkor för mej!
Men kan du få hit Nisse Lindén så ska jag erkänna alla mina smuggelaffärer för honom. Förresten, säg till honom att ta med en bibel så ska jag lägga handen på den!
Jag ringde upp Nils Lindén i Nynäshamn och berättade att Mabou Erik hade lovat att berätta om sina smuggelaffärer.
- Vill du vara med när jag intervjuar honom?
- Jag kommer!

Klockan var nio på kvällen när Nisse Lindén och jag ringde på dörren hemma hos Mabou Erik i Torneå.
Dörren öppnades, och de båda fienderna från otaliga smugglarjakter föll varandra om halsen.
Mabou Erik hällde Grönstedts konjak i två glas, och så skålade de båda gamla fienderna.
- Kippis!
- Skål!
Från klockan nio på kvällen till tre på natten satt de båda gubbarna och pratade om gamla minnen medan Torneälven rann förbi nedanför huset.

Ut till de gamla brottsplatserna
Nästa morgon kom Mabou Eriks son Tommy Innala och hämtade oss med båt, och vi for ut till familjens stuga på Östra Knivskär. Mabou Erik var trött efter nattens samtal så han gick och lade sig en stund. Medan vi andra satt och åt vid elden började smugglarhistorierna flöda.
- Minns du några av dina sammandrabbningar med Mabou Erik? frågade jag Nisse Lindén.

- Jodå. Men på den tiden kallades han inte Mabou Erik. ”Mabou” blev han kallad efter en händelse som jag var inblandad i. Han blev han ertappad med fem hundra kilo Mabou i båten. Mabou var en sorts kaffeersättning under kriget. När vi fick fast honom frågade vi:
- Vad ska du ha det här till?
- Det är så förbannat dragigt och kallt i stugan på
Lilla Sarvi så jag ska använda det som fyllning i väggarna, svarade Erik. Men det trodde ju inte vi på, så hela lasten blev beslagtagen.

Tommy rörde om i elden sa att den flammade upp, och så berättade han om sin far:
- En gång var pappa och en kompanjon jagade av tullbåten. Men dom stannade inte trots att tullarna sköt flera varningsskott över huvudet på dom. För varje skott ställde sej pappa upp i båten och vinkade med båda armarna i luften. Framme i hamnen rusade tullarna fram för att beslagta smuggellasten. Men pappa och hans kompis hade inte nåt att dölja den här gången.
- Varför körde ni så fort? frågade en av tullarna.
- Jag har monterat in en ny motor i min båt, och jag ville jämföra med tullbåten. Det kan ju vara bra att veta någon annan gång, svarade farsan.
- Men varför vinkade du så där? frågade tullaren.
- Jag markerade bom när ni sköt bredvid båten, svarade pappa. Ni borde allt kontrollera siktena på era gevär...

Träningslägret
När skratten hade lagt sig, fortsatt Tommy berätta.
- En gång var det ett helt gäng med gubbar här hos pappa. Så fick dom se att tullbåten var på väg in, och då sa farsan till sin yngre bror Jussa:
- Hoppa ut genom fönstret och spring runt på ön! Jussa sprang upp i skogen och tullarna sprang efter förstås. Efter en lång jakt fram och tillbaka där i skogen sprang Jussa tillbaka ner till fiskestugan och där fick tullarna fatt på honom.
- Varför sprang han undan på det där viset? frågade en av tullarna. Farsan svarade då:
- Nog är det väl konstigt att man inte får träna inför terrängloppet i Nikkala om två veckor!

I bastun kommer sanningen fram
När vi återvände till Östra Knivskär efter en tur ute vid laxfällorna hade Mabou Erik kvicknat till. Vi drack kaffe och Tommy tände eld inne i bastun.
Mabou Erik vände sig till Lindén.
- Nu är vi gamla du och jag Nisse, och allting är preskriberat. Nu ska jag berätta en del saker för dej som jag aldrig har berättat för någon annan. Jag är så förbannat glad över att jag har fått återse dej här ute där vi krigade mot varandra, så jag ska vara helt öppen. Men vi väntar tills vi är i bastun. Där inne ska du få höra sanningen.

Medan röken steg ur bastuns skorsten berättade
Mabou Erik om den mycket omfattande smugglingen av timmer som förekom tidigare. Timret avverkades i Finland och buntades och bogserades över till sågverken längs de svenska och finska kusterna.

- Till Sverige smugglades det mycket timmer. Det handlade om mycket stora pengar, och det var inga små privata smugglare som var i farten, berättade Mabou Erik.
- Jag misstänkte att det förekom timmersmuggling. Men jag kunde aldrig bevisa någonting, sa Nils Lindén. Vilka var det som låg bakom smugglingen?

- Nästan alla svenska och finska större trävarubolag vid kusten smugglade. Dom flottade timret i älven och vad som hände där ute i havet var omöjligt för tullen att kontrollera. Kungen i den historien var en man från
Haparanda som hette Valtari. Han hade flera egna bogserbåtar.
- Jag misstänkte det! sa Lindén. Men jag fick aldrig tillräckligt starka bevis.
- I dom här gränstrakterna finns det inte många människor som inte har smugglat! sa Mabou Erik. Även
tullare och poliser, och kyrkoherdar! Den störste smugglaren i Haparanda var Finlands konsul med sina chaufförer. Han hade en bil med diplomatskylt, och den fick tullen inte undersöka. Det var många som var avundsjuka på honom.

Hur Mabou Erik mutade tullare
Nu kom Mabou Erik in på saker som fick både mig och Nisse Lindén att kippa efter andan.
- När jag flyttade till Haparanda fick jag så småningom bra kontakter med en del av pojkarna som arbetade vid tullen. När jag hade mycket varor som jag ville få över gränsen såg jag till att de rätta pojkarna arbetade just det skiftet. Då var det bara att köra rakt igenom. Gränsen låg öppen som fittan på en rysk hora, bara man betalade.

- Så du lyckades muta tullvaktare? frågade Lindén.
- Det kostade en del, sa Mabou Erik. Men det var det värt.
- Herregud, stönade Lindén. Här låg man ute i ur och skur, och blev förrådd av sina egna arbetskamrater.
- Tänkte du aldrig på varför det var så sällan som ni lyckades sätta fast oss? frågade Mabou Erik.
- Jo det gjorde jag faktiskt.
- När du och dina kollegor samlades i köket hos din hyresvärd och planerade var ni skulle spana, tänkte du aldrig på att hyresvärden eller hans fru satt vid spisen och var beredd att fylla på era kaffekoppar?
- Joo...
- Så fort ni hade gett er av satte sig hyresvärden på cykeln och skyndade sig att rapportera till mej.
- Vad i helvetes förb... stönade Lindén och rusade ut ur bastun. Jag skyndade efter och såg honom springa över strandstenarna ner mot havet. Han kastade sig i vattnet och simmade rakt ut med kraftiga simtag.
Nu dräper han sig! tänkte jag och funderade på att simma efter. Han är ju trots allt över 80 år. Men efter en stund vände Lindén och kom simmande tillbaka mot stranden. När han kom fram till mig ruskade han på sig.

- Det var det värsta. Mina egna kollegor!
- Så dom här två dygnen med Mabou Erik har varit uppskakande för dej? frågade jag.
Nisse Lindén nickade.
- En del har jag vetat om. Men om allt vad som har kommit fram här verkligen är riktigt, då är jag skrämd! Då har övervakningen vid gränsen inte varit tillräcklig!
Vi gick tillsammans upp till bastun. När vi kom in kastade Tommy just en skopa vatten på härden.
Det fräste till och några ögonblick blev det svårt att andas. Lindén och jag satte oss på laven längst nere vid golvet medan Mabou Erik satt högst uppe under taket.
- Ångrar du inga av dina olagliga smuggelaffärer?
frågade Lindén
- Jag skulle ha gjort likadant igen, svarade Mabou Erik. Han satte höger hand mot hjärtat och deklamerade:
- Mitt hjärta är rent. Jag har ingenting här inne som säger att jag har gjort fel. Denna röst uti ditt bröst, som icke tiger stilla när du har handlat illa!
- Det du gjorde var olagligt, sade Lindén ilsket.
Mabou Erik lutade sig fram och tittade ner på
NilsLindén. Nu fanns det allvar i rösten.
- Du har varit överhetens tjänare i hela ditt liv. Men glöm inte att den här gränsen inte är vår gräns. Den har dragits på kartan över våra huvuden av kungar och tsarer och generaler. Vilken rätt hade överheten att dra en gräns mitt i vår hembygd? Laxen känner inga gränser, och det gör inte jag heller! Skål på dej Lindén!