På spaning vid Lilla Sarvi (6/6)

Vi styr in i viken på Lilla Sarvi där Mabou Erik hade sitt högkvarter, kastar ankar och ror med gummibåten in till bryggan.

Oct 13, 2007 - 21:31 Uppdaterat: Apr 28, 2020 - 21:28

Mabou Eriks stuga finns inte kvar. På platsen där stugan stod har andra människor byggt en liten rödmålad stuga. Jag letar efter Mabou Eriks laxkällare, men hittar den inte. Sven och jag går omkring på stranden. Fiskeläget ligger fridfullt och tyst i solskenet. Fisknät hänger på tork. En del andra redskap på bryggan och stränderna visar att det fortfarande pågår fiske här.

Uppe bland stenfälten hittar vi två stora labyrinter som tidigare generationers fiskare har byggt. Sven bestämmer sig för att gå igenom en av dem. Det tar en stund, men till slut kommer han ut där han gick in i labyrinten.

Vi går upp på öns högsta punkt och får en vacker utsikt mot den finska skärgården. Här gick jag tillsammans med Nils Lindén sommaren 1985. Nu är han borta.
Men jag kan fortfarande höra hans kraftiga röst med den skorrande skånska dialekten.
- Mabou Erik arrenderade Lilla Sarvi under krigsåren fram till ett par år efter krigsslutet. Arrendet gällde laxfiske. Men bland ortsbefolkningen var det känt att
Lilla Sarvi var centralen för Mabou Eriks illegala gränshandel. Med tiden blev han en rik man på smuggeltrafiken. Vi försökte ta honom på bar gärning flera gånger. Men det var inte lätt. Både han och hans kumpaner var på sin vakt.
Nils Lindén höll upp sina händer mot mig. Jag lade märke till flera grova valkar och vita ärr.
- Har du skadat fingrarna? frågade jag
- Så här efteråt har smugglingen fått ett romantiskt skimmer. Men jag behöver bara titta på mina egna händer för att påminnas om en del saker som inte var så romantiska, sa Lindén, och så började han berätta:

- I februari 1945 hade vi haffat Mabou Eriks dräng Ingvar Öystilä med en smuggelfora på isen i skärgården. Öystilä försökte fly när han fick syn på mig. Men jag sköt ett varningsskott med revolvern, och då stannade han. När jag kom fram och arresterade honom upptäckte jag att han hade en revolver under renskinnet där han satt. Det var nog tur för oss bägge att han inte försökte använda den.
Under den följande våren gjorde vi täta skidpatruller ända ut till Lilla Sarvi. Vi noterade alla skidspår och spår efter hästar som hade kommit och lämnat ön. En del spår gick från nätbodarna på Lilla Sarvi, passerade finska gränsen och stannade vid en nätbod som låg på norra udden av den finska ön Sälkäsarvi. Därifrån gick spåren vidare till finska fastlandet. Vi förstod att det pågick en omfattande smuggeltrafik. Vi gjorde husrannsakan en gång i en nätboda och tog en hel del smuggelgods i beslag. Men det gällde att fånga smugglarna på bar gärning.

Sommaren 1945 låg vi mycket ute i havsbandet och spanade. Men Lilla Sarvi ligger så öppet till att det är omöjligt att ta sig dit utan att bli observerad. Mabou Erik och hans gäng var mycket vaksamma. Varje gång vi kom i närheten såg vi att det satt en man uppe på ett stort stenröse ovanför stugorna och spanade. Där uppifrån hade dom fri sikt åt alla håll så det var omöjligt att ta sig dit utan att bli sedd. Vi insåg att vi måste försöka överlista smugglarna så vi lånade en båt av flottningsföreningens chef. Båten var en finsk typ, en så kallad ”älvgädda”. Flottningsföreningens gubbar färdades ofta mellan holmarna och sökte efter timmer som var på drift. En sådan båt, dessutom målad med finska färgerna i blått och vitt i fören, borde ingen misstänka att svenska kustbevakare färdades med, tänkte vi.
Operationen startade klockan elva på kvällen. Vi blev bogserade av tullbåten in på den finska sidan. Därifrån rodde vi mot gränsen. Vid midnatt gick vi iland vid på en liten ö som heter Sarven Kataja. Den ligger nära
Lilla Sarvi. Vi drog upp älvgäddan i albuskarna och gömde den under vass och drivved som vi hittade på stranden. Sedan smög vi genom buskarna och lade oss och spanade mitt emot Mabou Eriks stuga på Lilla Sarvi.
Vi åt några smörgåsar. Min kollega Garhammar tog första vakten och jag kröp ner i sovsäcken och somnade.
Timmarna gick. Så väckte Garhammar mig. Han hade kommit att tänka på att vi måste ta reda på hur många laxar det fanns i laxbodan. Om det skulle komma en smuggeltransport från Finland med lax, så måste vi veta hur mycket lax Mabou Erik hade fångat lagligt på den svenska sidan. Men hur skiljer man på svensk och finsk lax?

Båtar kom och gick från den svenska sidan.
Mabou Erik och hans gäng for ut och vittjade och kom tillbaka med sina fångster. Laxen bars in i en isboda vid stranden. Efter en del funderande kom vi på hur vi måste göra. Jag tog med mig en slidkniv och simmade över sundet. Det var ohyggligt kallt i vattnet. Väl framme på Lilla Sarvi kröp jag mellan stenarna upp till isbodan där laxen förvarades. Jag smög in och räknade till åtta laxar, och så skar jag bort den lilla fettfenan på alla åtta laxarna. När jag var färdig simmade jag tillbaka till Sarven Kataja igen. Framme hos Garhammar bytte jag till torra kläder och kröp skakande av kyla ner i sovsäcken. Någon eld vågade vi inte göra upp för minsta rökslinga skulle upptäckas. Sittande i sovsäcken fortsatte jag vakten och Garhammar somnade.

Vid sextiden på morgonen nästa dag såg vi rök stiga upp ur skorstenen på Mabou Eriks stuga. Efter en stund for han och hans drängar ut med båtarna och vittjade. I kikaren såg vi hur dom vittjade omkring 40 ryssjor.
Båtarna gick runt ön så att vi måste dela på oss för att kunna spana. Vi hade bara en kikare så jag bröt min dubbelkikare mitt itu. På så sätt fick Garhammar och jag varsin liten tubkikare. I fortsättningen bevakade Garhammar den västra sidan och jag den östra sidan av ön.
Men så fick vi problem. Den finske fiskaren från
Sälkäsarvi kom roende i sin båt ut till honom. De lade sig med båtarna intill varandra och pratade en lång stund. Vi såg att den finske fiskaren pekade i riktning mot oss.
- Han har sett oss och nu har han varnat Mabou Erik! sa jag till Garhammar. Vi skyndade oss att gömma alla våra prylar noga i terrängen på ön. Efter en stund rodde Mabou Erik tillbaka till Lilla Sarvi. Vittjebåtarna återvände och fångsten bars upp till iskällaren. Vi räknade till 20 nya laxar. Alltså fanns det nu 28 laxar i isbodan.
Efter ett tag fick vi bekräftat att Mabou Erik hade fattat misstankar. Plötsligt kom fem av männen ut ur stugan och rodde över till vår ö. Dom lade till bara några meter från där vi låg gömda i buskarna. Därifrån gick dom på kedja kors och tvärs i skogen på ön. När kedjan hade passerat öns mitt smög vi dit och gömde oss. Karlarna gick fram och tillbaka ett tag men lyckades inte hitta oss. Flera gånger var dom så nära oss att vi hörde vad dom talade om. Vi kände igen allihopa. Det var fem karlar från Nikkala.
Till slut gav dom upp och rodde tillbaka till Lilla Sarvi. På eftermiddagen såg vi att en man gick upp på toppen av kullen och spanade. Det var kav lugnt. Så reste en av männen en vit bräda mot nätboden. Aha, tänkte vi. Där har vi tecknet! En stund senare hördes motorbuller från en båt som närmade sig från den finska sidan. Båten passerade bara 50 meter från vår utkiksplats. Den var tungt lastad och hade två mans besättning. Mannen som körde var ovanligt storvuxen.

- Där kommer laxen! viskade jag till Garhammar.
Båten gick i land nedanför Mabou Eriks stuga. Den storvuxne mannen skakade hand med Mabou Erik. Senare skulle vi få veta att mannen hette Kovero och att han var en beryktad smugglare och våldsman från Kemi som bland annat hade misshandlat sina fiender med en kätting när han smugglade sprit. Så började karlarna bära laxarna upp till isbodan. Det var oerhört mycket lax.
Efter alla misslyckade spaningar låg vi nu och bevittnade ett brott. Äntligen hade vi avslöjat Mabou Erik på bar gärning!
Nu var det dags. Det gällde att snabbt ta sig över till Lilla Sarvi och haffa skurkarna. Jag ville inte simma en gång till i det iskalla vattnet så jag sprang över ön och tog båten. Garhammar stannade och väntade medan han fortsatte att hålla ögonen på smugglarna. Jag rodde så nära stranden som möjligt för att inte bli upptäckt.
Men när jag skulle plocka upp Garhammar så fanns han inte där. Fan också! tänkte jag. Den finska båten var redan tom. Rätt som det var kunde dom ge sig av. Nu var det bråttom att komma över till Lilla Sarvi så jag fortsatte ensam. När jag kom i land smög jag fram till en gammal grå nätboda. Därifrån kunde jag se hur Mabou Erik och Kovero stod och pratade framför fiskarstugan.
Jag såg hur Mabou Erik överlämnade en bunt sedlar till Kovero. I det ögonblicket rusade jag fram och ryckte till mig sedelbunten för att ta den som bevis. Men i farten blev jag omkullknuffad och jag föll framstupa bland stenarna och tappade pengarna. Mabou Erik fick snabbt tag i penningbunten och slängde in den genom den öppna dörren i kojan. Bunten landade mitt på golvet. Jag kravlade mig upp och rusade in i kojan. När jag kom in såg jag hur en av Mabou Eriks drängar som hette Sigurd
Kurkkinen sparkade in sedelbunten under en av de väggfasta kojerna. Jag dök in under kojen för att ta pengarna. Men Kurkkinen fick ut pengarna på golvet och så ställde sig de andra framför sängen. Plötsligt låg jag fastklämd under britsen med ett galler av stövlar och ben framför ansiktet. Jag tog spjärn mot väggen och vräkte mig ut på golvet mellan karlarna. Mitt i tumultet kom Mabou Erik in genom dörren och frågade:
- Vad letar du efter?
- Jag letar efter pengarna som är inslängda här.
- Vilka pengar?
- Sedelbunten som du kastade in.
- Det var ingen sedelbunt. Det var en kortlek. Eller hur pojkar?
Jodå, dom nickade och pengarna var redan borta så jag kunde ingenting göra åt det. Den gången blev det inga pengar till statsverket.
- Laxen som ni har smugglat är tagen i beslag! sa jag.
- Det är inte min lax, svarade Mabou Erik. Jag kan väl inte hjälpa att finnarna har så dåliga isbodar att dom måste komma hit med fisken. Jag hjälper bara mina grannar så att fisken inte ska bli förstörd.
- Det där tror jag inte ett dugg på, sa jag. Ni har alla tagit befattning med godset och därför är ni misstänkta för olovlig varuinförsel.
Så vände jag mig till de båda finnarna.
- Båten och laxen är tagna i beslag och ni är gripna.
Ta båten bort till isbodan så lastar vi laxen. Sen går vi till Haparanda för polisförhör.

Den storvuxne finnen låtsades inte förstå.
- Minä en ymmerrä, sa han och ryckte på axlarna. Hans ansikte var grovhugget och ett ärr gick från högra tinningen till mungipan. Hjässan var kal som ett ägg. Hans kumpan hoppade i båten för att starta motorn medan jag studerade båtens utseende. Båten var gråmålad och förstäven var reparerad och nymålad. Motorns svänghjul var grönt. I båten fanns en grönmålad 20 liters bensindunk. Det hade blivit en vana att pränta in alla såna detaljer i minnet, och det skulle visa sig nyttigt senare.
Motorn startades medan finnarna pratade snabbt med varandra med låga röster. Plötsligt slet Kovero tag i mej bakifrån och kastade omkull mej. Jag rullade runt bland stenarna medan Kovero och hans kumpan sköt ut båten. Innan dom var ute på fritt vatten fick jag tag i relingen och hävde mej ombord. Men det var halt av fiskslem i båten så jag föll på rygg intill motorn. Jag såg svänghjulet snurra en halvmeter från mitt huvud. Kovero hoppade på mej och vi slogs vildsint. Han var oerhört stark och några sekunder såg det ut att gå riktigt illa. Han försökte trycka min skalle mot svänghjulet. Men så fick jag tag med tänderna i kinden på honom och bet till så att blodet började rinna. Han ryggade tillbaka och då hoppade jag på honom och fick honom under mej. Men då kom Koveros kamrat bakifrån och tillsammans lyckades dom välta mej över bord. Jag klamrade mej fast med händerna i relingen. Då klippte Kovero mig över fingrarna med en laxklubba så att fingrarna gick sönder. Dom bröt loss mina händer och jag föll ner i vattnet och simmade i land medan dom körde iväg. Det var ungefär 100 meter att simma och jag var totalt utmattad när jag bottnade i strandkanten. Jag kröp i land och låg och flämtade.
Mabou Erik kom ner på stranden och ställde sig framför mig. Han tittade på mig där jag låg och sa:
- Hördu pojke, har du ramlat i sjön?
- Nej du! sa jag. Du har sett alltihop!
- Vadå? Jag har ingenting sett. Är det nån annan som har sett nåt?
Ingen hade sett något slagsmål och ingen hade sett någon smugglad lax. Då sa jag till Mabou Erik:
- Nu tar vi din båt och kör efter!
- Jag riskerar inte att bli skjuten, svarade han.
Jag tog hans båt i beslag och lastade all den smugglade laxen, utom de tjugoåtta laxar som jag hade sett att Mabou Erik och hans drängar hade vittjat ur sina egna laxfällor. När Mabou Erik märkte att jag tänkte lämna tjugoåtta laxar frågade han hur jag kunde veta att dom var hans. Jag förklarade hur vi hade spanat och räknat laxarna. Han blev förvånad, men han nickade och sa att det stämde.

När tullbåten brann
Senare jagade vi fast Kovero inne i Kemi. Tillsammans med våra finska kollegor hittade vi Koveros båt uppdragen på en strand. Jag kände igen det gröna svänghjulet, den grönmålade bensindunken och den reparerade förstäven. En patrull på tre man ur finska polisen sändes ut beväpnade med k-pistar för att gripa Kovero.
Vi svenskar var lite undrande över den starka beväpningen. Men Finland hade just varit med om ett krig, och Kovero och hans kumpaner var kända för att vara våldsamma typer.
När polispatrullen kom tillbaka med Kovero försökte han först förneka att han hade varit i Sverige och att han någonsin hade träffat mig. Men jag kände igen hans stora fula ärr och den kala hjässan. Han hade ett plåster på kinden och när vi tog bort det syntes märkena efter mina tänder i skinnet. Förhörsledaren bad oss vänta en stund medan han hade ett ingående samtal med Kovero.
När han kom tillbaka berättade han att Kovero hade medgivit att han hade varit i Sverige. Men han förnekade bestämt att han hade försökt skada mej. Istället påstod han att han hade försökt rädda mej från att drunkna men att jag hade gripits av panik och gjort motstånd!

Vi återvände till Haparanda. En tid senare blev jag kallad att vittna mot Kovero i tingsrätten i Kemi. Kovero dömdes till tre miljoner mark i böter och båten togs i beslag. Tusen mark motsvarade fem svenska kronor vid den tiden så det blev dyrt för Kovero - cirka femton tusen kronor. Senare skulle det visa sig att jag hade fått en verklig fiende i honom. Efter en annan rättegång i
Haparanda där Kovero dömdes för smuggling kom vi ut på tingshustrappan. Kovero och jag stod bredvid varandra några sekunder, och då sa han:
- Nästa gång jag träffar dej ska du åka under isen.
Jag tog hotet på fullt allvar. Kovero hade rykte om sig att vara en mycket våldsam man.
Den 18 april 1948 brann min motorbåt på vinterupplagsplatsen i Sammakoviken. Det enda som blev kvar var motorn. Jag misstänkte att det var en hämndaktion från Kovero. Det gjordes utredningar om saken både i Sverige och i Finland. Vi hittade cykelspår i snön som ledde från den brända båten. Flera personer förhördes, bland andra Kovero och Mabou Erik. Men det gick inte att bevisa någonting.
- Fick du någonsin reda på sanningen? frågade jag.
- Flera år senare fick jag ett telefonsamtal som kanske gav svaret. En dag 1954 ringde Mabou Erik från
Haparanda och sa till mej:
- Hördu Nisse. Jag är ingen mordbrännare. Nu kan jag tala om för dej vem det var som brände din båt.
För några dagar sedan drunknade Kovero i Lainioälven när han skulle smuggla lax. Nu kan jag äntligen berätta sanningen för dej. Det var Kovero som brände din båt. Jag ville inte att du skulle tro att det var jag.

Med nödroder till Kemi

När Sven Wollter och jag ska segla från Lilla Sarvi tillbaka till Kemi upptäcker vi att rodret har hakat upp sig. Plötsligt går det inte att styra Måsen. Vi öppnar alla luckor och undersöker styrsystemet. Blocken som vajrarna löper genom är hela. Felet måste finnas nere under motorn, omöjligt att komma åt just nu. Fan att styrningen alltid ska krångla, tänker jag.

- Vi gör en nödstyrning, säger Sven. Vi kopplar bort vajrarna och snickrar till en provisorisk rorkult. Det borde inte vara så svårt. Du vet, jag är gammal sjöscout.
Har du några verktyg?

Vi börjar med att lossa vajrarna från rodret så att ratten blir bortkopplad. Av en plankbit, några skruvar och en rulle eltejp tillverkar Sven en rorkult.

- Sånt här gillar jag, säger Sven. Jag gillar när det krånglar och man måste hitta en lösning på problemet. Du ska se att den här kommer att fungera.

Vi ger oss iväg, och rorkulten fungerar riktigt bra.
Vi seglar sakta in mot Kemi. Medan Sven styr Måsen berättar han om olika båtar som har funnits i hans liv.
- En sommar seglade jag med en liten segeleka tillsammans med min son Kalle. Vi lekte sjörövare längs Bohuskusten tillsammans, två pojkar på äventyr.
Sen blev det större båtar, en Malö 40, och efter det en Malö 38. Det var en underbar båt med klassiska former. Vi döpte henne till Ylva efter min dotter.
Sven sitter tyst en stund och ser ut mot horisonten.
- Ylva gick bort alldeles för ung. Det är en av mitt livs största sorger.

Vi kommer fram till Kemi på kvällen. Solen glöder mellan masterna i båthamnen. Innan Sven tar bilen tillbaka till Sverige bjuder han på middag i båtklubbens restaurant. Vi äter suovas, rökt renkött och pressad potatis.
- Skål och tack för några fina dygn, säger Sven.
Jag har seglat mycket på västkusten och i Stockholms skärgård. Det var första gången jag fick se skärgården här uppe i norr.

- Nu skulle Mabou Erik ha varit med, säger jag till Sven.
- Han har ju varit med på hela den här resan, svarar Sven.