Inakari och Paljas i Haparanda skärgård (5/6)
Vi seglar förbi Knivskär och följer gränsen mellan Sverige och Finland rakt söderut. Vinden stillnar och havet förvandlas till en enorm silverspegel.
En snabb fiskebåt närmar sig bakom oss från den svenska kusten. Båten styr mot oss och saktar in. Jag känner igen Mats och Solbritt Innala som fiskar här ute på somrarna. De är gamla vänner.
- Hej Boris! ropar Mats. Vart är ni på väg?
- Till Lilla Sarvi.
- Då ska vi samma väg. Vi ska vittja våra laxfällor ute vid Inakari. Följ efter oss så ses vi där.
De försvinner i ett motorvrål och vi fortsätter att segla i sakta mak. När vi kommer fram till Inakari håller Mats och Solbritt på att vittja den sista av sina fällor. En bensindriven kompressor pumpar luft in i två långa plaströr under laxfällan. Den stiger sakta som ett stort monster av aluminiumrör och nät.
Mats styr båten intill fällan och öppnar en lucka, och flera laxar faller sprattlande ner i båten. Innan Mats och Solbritt åker tillbaka till fastlandet med fisken stannar vi till vid Paljas, ett litet fiskeläge mitt ute på en ö längst ute vid havet.
Sven tar ett dopp och så går vi i land och tittar på de gamla fiskarstugorna. Jag får en underlig känsla när jag kikar in genom fönstren. Gamla möbler. Bilder på väggarna, porslin och husgeråd. Det är som om fiskaren och hans hustru lämnade ön en dag på 1940-talet och aldrig kom tillbaka.
Bild: Mats och Solbritt Innala samt Sven Wollter
- Förr låg fiskarna här ute under fiskesäsongen på sommaren. Men för oss blir det för det mesta bara ett kort besök för att koka kaffe. Jag minns knappt när vi sov över här senast. Vi måste ju hem och leverera fisken så fort som möjligt när vi har vittjat.
Vi sätter oss på trappan till fiskarstugan och ser ut över viken där Måsen sakta gungar i det blanka vattnet.
- Här har folk fiskat i generationer, säger Mats. När jag var grabb var det min stora dröm att bli laxfiskare, och det blev jag. Det tragiska är att ungdomarna har tappat tron på fisket. Dom läser i tidningarna om våra konflikter med myndigheterna, och det händer att dom får höra på skolgården att pappa är en skurk som fiskar olagligt. Det här skulle kunna vara ett fint liv för många ungdomar. Om vi sköter om havet på rätt sätt kommer det alltid att finnas fisk här ute. Vi håller på att förlora vår framtid.
- Vill ni ha en lax till kvällsmat? frågar Solbritt när hon och Mats gör sig klara för att åka.
- Det tackar vi inte nej till, svarar Sven.
Solbritt langar över en lax. Sven tar emot den och tackar för presenten.
- Hej då, säger Mats, och så säger han med ett leende till mig: Hälsa Mabou Erik.
Nu har vinden dött ut helt och hållet så jag startar motorn och styr Måsen runt udden på Paljas och vidare söderut mot Lilla Sarvi.
- Jag tror inte att vi behöver vara hungriga på den här resan, säger Sven. Men det där om framtiden lät inte bra.
Artiklarna i serien om smuggling:
