I smugglarnas skärgård (1/6)
Jag sitter i kajutan på Måsen i hamnen i Kemi och väntar på Sven Wollter. Vi ska segla i samma vatten som generationer av smugglare har använt för att frakta lax, kaffe, sprit, vapen och flyktingar mellan Finland och Sverige.
I tjugo år har jag samlat berättelser om smugglingen. Sven och jag har diskuterat en idé om att göra en pjäs som bygger på mina möten med smugglare, och nu ska vi besöka en del av platserna där smugglingen skedde.
När jag läser mina gamla anteckningar om smugglingen sugs jag in i stämningen igen. En båt med utombordsmotor kör förbi. Måsen gungar till. Minnet av en tidig morgon i Haparanda skärgård väcks till liv.
Olaglig lax smakar bäst
Den lilla plastbåten glider sakta framåt i dimman, tungt lastad med nyfångad lax. När vi startade från ön hade vi hört kustbevakningens snabba patrullbåt köra omkring längre ut på fjärden. Här inne i den inre skärgården där grynnorna ligger tätt har kustbevakningen inte en chans att följa den lilla båten.
- Säg till om du ser en hög sten med mycket måsskit på toppen, säger fiskaren. Några minuter senare dyker stenen upp som ett spöke i dimman, hög och spetsig och täckt av vit fågelspillning. Hur han träffade så rätt kommer jag aldrig att förstå.
Vi fortsätter sakta i den täta dimman. Några granar skymtar, och så dyker en brygga upp. Motorn stannar och vi glider in till land. En bilmotor hostar igång och en
Volvo 245 kommer körande ner till stranden och backar ner till bryggan. Lådorna med lax lyfts över till bagageluckan. Vi kör sakta genom byn. Husen sover i gryningen. In på en gård, ner med fisklådorna i en källare, upp till köket där fiskarens mor väntar med kaffe och smörgåsar.
- Så fina laxar, säger hon.
Hon vänder sig till mig och säger med kraftig finsk brytning:
- Om du stannar till middan så får du smaka min laxsoppa. Det finns inget som smakar så gott som soppa på nyfångad lax, särskilt olaglig lax! Ha, ha, ha!
Jag nämner inga namn, men händelsen har inträffat och jag var med. Det här hände under det så kallade fiskekriget sommaren 2001 då svenska statens myndigheter försökte stoppa ett 20-tal fiskare i Haparanda skärgård från att fiska på sina egna privata fiskevatten. Fiskaren och hans mor såg det inte som olagligt att vittja sina laxfällor och ta hem fångsten. Att myndigheterna tyckte annorlunda såg de som ett övergrepp från staten.
Ut mot havet
När Sven kommer är han ivrig att få komma iväg.
Han har kört bil från Luleå i sommarvärmen och vill ut på sjön. Vi gör loss Måsen och styr ut ur båthamnen.
- Får jag prova att segla? säger Sven nästan direkt vi har hissat seglen. Jag lämnar över rodret till honom och märker snabbt att han är en van seglare.
- Vart ska vi? frågar han och tittar på sjökortet.
- Jag tänkte att vi skulle hälsa på några fiskare som jag känner här ute, svarar jag. Sedan kan vi segla ut till
Lilla Sarvi, ön där Mabou Erik hade sitt högkvarter när han smugglade lax.
- Fint, säger Sven och styr in i kvällssolen.
Under några dygn seglar Sven Wollter och jag runt bland öarna på gränsen mellan Sverige och Finland.
Vårt sällskap är de skärgårdsbor som vi möter, och några av smugglarna och tullarna som jag har träffat genom åren. De flesta av huvudpersonerna är döda, men
berättelserna lever.
Välkomna till smugglarnas skärgård!
Artiklarna i serien om smuggling: