Så var livet på Degerön

Gunnar har varit yrkesfiskare hela sitt liv. Född och uppvuxen på Degerön tillsammans med fem syskon men är den ende av syskonen som lever i dag. Han var gift med Anna Sandberg från Sandön men är änkeman sedan 1989.
Gunnars föräldrar var Albin Lindgren bördig från Hindersön, och Alina, född Östling, uppvuxen på Estersön i yttersta havsbandet.

Gunnar tänder en cigarett och börjar berätta:
- Det fanns fem fiskarfamiljer på Degerön när jag växte upp. Vi hade det varken bättre eller sämre än andra fiskarfamiljer ute i skärgården. Vi hade tre-fyra kor och en häst för eget behov. Korna gav oss till exempel mjölk, smör, grädde, fil och vi slaktade alltid en kalv på hösten. Givetvis fanns alltid fisk i någon form på bordet. Vi behövde aldrig svälta. Men under trettiotalet när det var dåliga tider minns jag att föräldrarna var oroliga. Man fick dåligt betalt för fisken. För till exempel strömmingen minns jag att vi blev erbjudna fem öre kilot vid något tillfälle och 2,50 för laxen.
- Skolgången var inte mycket att hurra för. Det fanns en ambulerande skola i skärgården vid tiden för min skolgång(ett skolår var fyra månader).

- Jag gick de två första skolåren i skola hos Hertzbergs på Hertsölandet (i nuvarande stugområdet Hermansro). Följande två skolår på Långön och de sista två på Junkön. Man lärde sig i alla fall att läsa, skriva och räkna och jag har ju klarat mig bra i alla fall, men nog var det långsamt ibland att vara hemifrån så länge även om värdfolket var hyggliga mot mig, men, desto gladare var man vid skolårets slut när man fick åka hem.
- Det fanns skola på Hindersön, men då hade jag fått gå hela läsår och jag behövdes hemma, resonerade föräldrarna.

- Vi har aldrig haft elektrisk ström på Degerön och har det inte nu heller så jag är uppvuxen med fotogenlampor. Under krigsåren när det inte gick att få tag på fotogen hade vi karbidlampor som luktade illa och fungerade dåligt. Jag hatade dom och svor för mig själv att när vi fick fotogenen åter skulle jag sänka karbidlamporna i havets djup. Och det gjorde jag.

- 1932 fick vi telefon på ön. Vi fick själva hålla med stolpar och sätta upp dem. Televerket höll med tråd och hade en förman på ön som visade oss hur tråden skulle anslutas. Nu kunde skärgårdsborna lättare kommunicera med varandra och samordna resorna in till stan.
- Posten har vi i alla tider hämtat på Hindersön och så även idag.
- Den 26 mars 1946 var mina föräldrar i Piteå. Pappa skulle opereras. Vi var tre syskon i hemma. Jag, Gun och Ragnar med sin fru Signe. Nio på morgonen fick vi se att rök strömmade ut från taket. Vi skyndade upp på vind för att släcka men det var för sent. Det blåste kuling och branden tog sig snabbt och efter en timme var huset, en stor Norrbottensgård byggd 1860, nedbrunnen. En spricka i murstocken orsakade branden. Vi hann bära ut någon möbel och bland annat ett skåp som innehöll handlingar av olika slag. Det var allt. Jag var då 27 år.
- Vi fick bo i grannens (Lundbäcks) bagarstuga till att börja med. Vi fick till slut låna en barack som Kronan ägde. Baracken fanns på Uddskär och vi monterade ned den och forslade den till Degerön. Sommaren som följde byggde jag det här huset i Hertsön i två våningar och hit flyttade jag och mina föräldrar och systern Gun när fiskesäsongen var slut på hösten och här bor jag än vintertid. När fiskesäsongen började på våren flyttade vi ut till ön. Ragnar och Signe flyttade ett år efter branden till Norrbrändön. Med tiden byggde vi ett nytt hus på Degerön där vi bodde under fiskesäsongen

- En av grannarna på ön var Vilhelm Lundbäck, en legendarisk fiskare i skärgården. Ingen fick så goda fångster som han. Han hade en enastående förmåga att veta var fisken fanns och fiskens beteende under olika väderförhållanden.
- Vi var förstås beroende av varandra på ön och att hjälpa varandra var en självklarhet, berättar Gunnar och då är det viktigt att grannsämjan är god och det har den alltid varit på Degerön.
- När jag växte upp hade båtmotorerna kommit, fortsätter Gunnar. Det var slut med rodd och segling. Redan 1910 började man använda laxryssjor som ledde till ett effektivare fiske. Laxryssjorna måste förankras ordentligt och det skulle dröja många år innan vi fick tillgång till järnankare som var mycket lättare att hantera.
- Det var ett slit med stenar, minns Gunnar. För att förankra ryssjorna behövdes stenar som var så stora som man kunde bära. Man sparade stenarna från säsong till säsong så till slut hade man ett lager med krabbsten, som de kallades.
- Under krigsåren fick vi stora mängder lax beroende på att allt laxfiske i Östersjön låg nere så laxen fick vandra ostörd upp till lekplatserna i Norrlandsälvarna.

- I min ungdom fiskade vi löja ute vid Degerö-Börstskär där vi hade en fiskestuga. Vi fiskade med vanliga nät. Det var kallt att hålla på med nät på senhösten eftersom man fick plocka loss löjorna för hand och sedan följde flera timmars arbete i sjöbodan med att klämma löjan på rom och behandla den för försäljning. Så småningom kom löjryssjorna och löjfisket blev lättare och framförallt behövde man inte plocka i löjorna med händerna på samma sätt som tidigare. Jag minns att löjrommen kostade 2,50 kr per kilo på trettiotalet.
- Vi började tråla 1962 och alla gamla löjfiskemetoder ställdes på ända. Nu kunde vi fiska löja på djupet och vi blev oerhört förvånade att det fanns så mycket löja i vattnet. Våra första trålar var bara hälften så stora som dagens och vi hade ju små båtar med svaga motorer.
- Jag och brodern Ragnar trålade i huvudsak på fjärdarna vid Tistersöarna. När det var som bäst hade vi fått så mycket vi kunde ta hand om efter bara två timmars trålning. Det var fångster på mellan två och tre ton (70-100 lådor). Jag är övertygad om att dagens dåliga fångster, trots stora trålar och båtar, beror på att löjan fiskas för hårt. Men dagens yrkesfiskarna sitter i en rävsax med stora investeringar i båtar och redskap.

- Strömmingsfisket sammanfaller delvis i tid med laxfisket under försommaren. Det var en arbetsam tid. Vi fiskade strömming med ryssjor och i min ungdom fiskade vi strömming på utgrynnorna i yttersta havsbandet. Lax och strömmingsfisket skedde under sommaren och därför utnyttjade man de svala kvälls och nattimmarna för att vittja sina redskap. Det blev inte många timmars sömn under den tiden.
- Det som var jobbigt under den här perioden var transporterna på morgontimmarna av fångsterna till fiskuppköparna. Före 1937, innan lövskärsvägen blev klar, var vi tvungna att köra in till södra hamnen i stan för leverans av fisken. När lövskärskajen var klar 1937 hämtade fiskuppköparna fisken klockan fem på morgonen på kajen och vi slapp de tidsödande körningarna in till stan.
I dag finns ett kylhus vid Lövskärskajen, så numera vittjar man redskapen under dagtid och levererar fisken direkt in i kylhuset.

Gunnars pappa och farfar har berättat för Gunnar om det slitsamma strömmingsfisket vid utgrynnorna vid Norrespen i slutet av 1800-talet. På den tiden var det rodd eller segling som gällde. Strömmingen saltades ned i tunnor och när vindarna var bra, eller efter säsongens slut, seglade man in till Luleå för försäljning av saltströmming. Det hände vissa år att man seglade till Haparanda eftersom betalningen var bättre där. Tornedalingarna köpte mycket saltströmming som ledde till att priserna vissa år var bättre i Haparanda än i Luleå.
- Det är en konst att salta strömmingen, berättar Gunnar. Strömmingen ska saltas hårt för att den ska vara hållbar och slarv med insaltningen kunde ju äventyra inkomsten. Jag saltar fortfarande ned strömming i en hink så jag har under vintern.
- Redan vid förra sekelskiftet fiskade man lax med laxmockor, berättar Gunnar. En laxmocka var helt enkelt nät som lades ut från land en bit ut och avslutades i en krok och där fastnade laxen.
- Laxen kunde man förvara i isboda någon dag men snart måste man segla eller ro in till stan för försäljning vid södra hamnen.
- 1984 blev jag pensionär och slutade med fisket. Nu är det systersonen Leif Holmberg, som bedriver fiske på Degerön och det känns bra att näringen fortsätter på ön. I övrigt är det ättlingar till de gamla fiskefamiljerna som har sommarstugor på ön.

En liten lastbil kör upp på gårdsplan med en binge löja på flaket. Det är Leif som kommer från Lövskär efter dagens trålning och lastar in fångsten i Gunnars stora uthus. Det är dags att klämma rommen ur löjan och ännu återstår några timmar innan Leif kan ta full dag.
Gunnar plockar fram ett par plastpåsar och vi går ut för att få oss ett kok färsk "gallöja".
När jag lämnar Gunnar kokar färsk potatis och löja på spisen. Jag skyndar mig hemåt för att avnjuta detsamma med en smörklick till och tunnbröd. Det vattnas i munnen. Färsk fisk är gott det.

Text: Ivar Malmstad, 2002-04-24