På spaning efter Mary Ann

En vass vind svepte in från havet och det smattrade från en vajer som slog mot masten på en segelbåt. Måsen hade det bra inne i båthuset. Jag klättrade upp i sittbrunnen och gick försiktigt på det frostiga däcket, klev ner i kajutan och satte mig på den ena britsen. Det hade varit fint att tända en brasa i vedkaminen och få det varmt och skönt i kajutan. Jag kunde ha kokat en kopp kaffe på kaminen och lagt mig en stund och tittat upp i rufftaket och tänkt på nästa sommar. Men jag kände snart hur kylan började krypa in genom kläderna så jag klättrade ner från Måsen, stängde dörren och knäppte igen hänglåset.

När jag kom upp till båtverkstan satt Erik Jönsson i sitt kontor och pratade i telefon. Han grimaserade med munnen: "Kaffe!" och pekade mot fikarummet. Jag nickade och kastade en blick upp på bokhyllan bakom Erik. Mellan ett foto av Eriks tvååriga pojke Anton och en stor blomvas seglade en gammalt skepp med fulla segel. Jag kände igen henne. Det var en modell av Mary Ann, en segelskuta som byggdes i Luleå 1838 och som blev det första svenska skeppet som seglade runt jorden.
Efter sin jordenruntsegling glömdes Mary Ann bort. Men drygt 150 år senare blev hon omtalad igen eftersom den dåvarande ägaren av båtvarvet i Luleå, Kalle Wallgren, gjorde verklighet av sitt livs stora dröm: Han började bygga en kopia i full skala av den gamla Mary Ann.
Mary Ann blev omskriven i tidningarna och SVT i Luleå började filma bygget. Men av olika skäl gick projektet snett. Sjöfartsverket underkände Mary Ann och både skutan och Kalle Wallgren försvann från Luleå.
- Vet du vad som hände med Mary Ann? frågade jag Erik.
- Jag har hört att hon såldes till Finland, svarade Erik. Kalle var här för ett tag sen och visade några bilder.
Erik grävde bland pappershögarna på bordet och tog fram några fotografier. På ett av dem satt en stolt Kalle Wallgren på en stor hög av virke innan arbetet hade börjat. På en annan stod han klädd i blå overall och lutade sig mot den grova bottenstocken. Bakom honom växte spanten upp och visade den bukiga formen på det blivande skrovet. Flera bilder föreställde skeppet i olika stadier av byggnad. Storleken var imponerande. Jämfört med de vanliga fritidsbåtarna på varvet liknade Mary Ann en strandad val.

- Titta här, sa Erik. Den här bilden fick jag av Kalle när han var här senast.
Jag tog emot bilden. Den visade Mary Ann vid en kaj framför presidentpalatset i Helsingfors.
- Egentligen är det för djävligt, sa Erik. Tänk om vi hade haft Mary Ann i Luleå. Hon kunde ha seglat turer i skärgården med turister, eller varit restaurang, eller en flytande utställning. Vilken symbol för Luleå som sjöstad, Sveriges första världsomseglare! Vad fan gör Mary Ann i Helsingfors, egentligen?
Jag bestämde mig för att försöka finna svaret på den frågan, och jag började med att gå till domkyrkan.

Mary Ann i domkyrkan

I domkyrkan i Luleå hänger en vacker modell av Mary Ann. När jag har besökt domkyrkan för att lyssna på musik har jag ofta tittat upp på det lilla skeppet som hänger i tunna linor i luften under en balkong nästan mitt i kyrkan. Mary Ann seglar i rymden med alla dukar hissade på de båda masterna. Det känns helt rätt att hon hänger här, för bara några hundra meter från domkyrkan nere vid Oscarsvarv i Luleås södra hamn, byggdes Mary Ann 1838. Det var härifrån hennes långa resa runt jorden började.

När jag kom in i kyrkan den här gången var Mary Ann borta. Först blev jag lite orolig. Domkyrkan har nämligen byggts om och man har flyttat olika delar av inredningen.
Tänk om dom har tagit bort Mary Ann, tänkte jag. Men kyrkans vaktmästare lugnade mig. Mary Ann var bara borttagen tillfälligt på grund av en ombyggnad av kyrkan. Vaktmästaren gick ner i källaren och hämtade modellen och vi ställde den på golvet mitt i kyrkan så att jag kunde ta några bilder. När jag kröp på alla fyra på golvet i domkyrkan runt modellen av Mary Ann förvandlades mattan på golvet till Stilla havets vågor och strålkastaren som vaktmästaren riktade ner mot Mary Ann blev den brännande tropiska solen som jag själv hade upplevt under mina resor i Stilla havet, till Samoa, Fidji och Hawaii för att filma hur man försöker rädda urskogen på öarna i Stilla havet.

Mary Ann var där i ett helt annat ärende: Hon fraktade svenskt virke från skövlade skogar i norra Sverige till Australien, och lastade exotiska träslag, pärlor, torkade sjögurkor, exotiska föremål och allt möjligt annat som gick att sälja i Kina, Amerika och Europa. Mary Anns tid var den växande industrialismens tid, då människor och natur offrades för snabba vinster. Känner vi igen oss? Har det blivit bättre?

När skolklasser kommer på besök i kyrkan brukar en präst eller en guide läsa en text som berättar om det gamla skeppet:

"Längre tillbaka i tiden var seden sådan att när en sjöman eller sjöfarare råkat i sjönöd, till exempel vid en storm, skulle han göra en modell av just det skeppet. Den skeppsmodellen skulle han sedan skänka till kyrkan som ett tack för att Gud hjälpt honom genom nöden. Numera är de flesta skepp i kyrkorna mestadels prydnad. Så även detta skepp som hänger här. Märk att fören strävar i sin riktning mot högaltaret. Skeppet är en gammal symbol för kristenheten som bland annat avspeglas i beteckningarna långskepp, mittskepp och sidoskepp.
Detta skepp som hänger här, Mary Ann, är en modell byggd av Karl Eskil Wallgren. Skonaren Mary Ann byggdes 1838 på Oscarsvarv i Luleå. Hon gjorde den första världsomseglingen under svensk flagg."
Anna Krigsman var en av prästerna som tjänstgjorde i domkyrkan vid högmässan den första advent, den 27 november 1994. Det var då modellen av Mary Ann överlämnades från Luleå kommun till domkyrkoförsamlingen. Modellen var en gåva till 100-årsminnet av domkyrkans invigning år 1893. I domkyrkans papper kan man läsa att just vid den högmässan deltog 670 personer. För Anna har modellen av Mary Ann haft en särskild betydelse genom åren. Hon blir varm i rösten när hon berättar.
- Jag har ofta glatt mig åt skeppet i domkyrkan. Vår släkt tillhör den gamla lotssläkten Lovén på Rödkallen, längst ute i havsbandet i södra delen av Luleå skärgård. För mig är modellen en påminnelse om våra förfäder där ute vid havet. När jag var liten minns jag att min morfar Ernst Lovén brukade berätta om gamla tider, om fisket och om lotsarnas ofta farliga arbete.

En av dom mest spännande berättelserna var om det finska fartyget Meeri som var på väg in till Luleå lastat med koks när hon gick på grund utanför Rödkallen. Det var en lucianatt i full storm. Det iskalla vattnet spolade över fartyget och sjömännen hade börjat supa. Antagligen hade dom gett upp hoppet där ute i kylan och mörkret. När lotsarna kom fram och tog sig ombord för att rädda besättningen var sjömännen så fulla att dom knappt tog sig över till lotsbåten. Jag minns att jag brukade springa längs stränderna som liten flicka och plocka koksbitar som hade spolats upp från vraket och flutit i land bland strandstenarna. Vi har fortfarande kvar stugan på Rödkallen, och jag har sparat några koksbitar. I mitt arbetsrum hade jag i många år ett inramat fotografi av Luleå hamn med redden fylld av kanske 50 fartyg som låg för ankar och väntade på att få komma in till kajen för att lasta eller lossa. I dag har man flyttat hamnen längre ut så stadsborna märker knappt att Luleå är en av Sveriges viktigaste hamnstäder. Modellen av Mary Ann har ofta fungerat som en påminnelse för mej om att vi borde ta vara på Luleås historia som sjöstad.

Även för Kalle Wallgren blev högmässan då modellen av Mary Ann invigdes ett fint minne.
- Mycket folk hade samlats i domkyrkan den dagen. Prästen höll ett fint tal, och så gjorde han en gest över modellen och välsignade den. En kvinnlig präst sjöng vackert. Jag minns att det var högtidligt, och jag var glad efteråt.
Kalle blev tyst några sekunder. Han harklade sig.
- Sen började helvetet.

Kalle Wallgrens helvete

Kalle Wallgren på hans Mary Ann.

Från domkyrkan är det bara ett par minuters gångväg genom stadsparken ner till stadsbiblioteket. Jag sökte efter Kalle Wallgrens helvete, och det hittade jag i ett litet rum på biblioteket där man förvarar långa rader av papplådor med mikrofilmade årgångar av Norrbottens tidningar. Tidningssidorna fladdrade förbi på skärmen när jag sökte artiklar om den nutida Mary Ann som byggdes av Kalle Wallgren under åren 1993-1996. När jag kom fram till sommaren 1996 blev rubrikerna allt svartare:
"Mary Ann är inte sjöduglig". "Sjöfartverket dömer ut skutan". "Mary Ann på rymmen, hårdbevakas av polisen". "Wallgren hotas av fängelse".

I flera av artiklarna nästan lustmördades Mary Ann av sjöfartsverket och journalisterna. Här är ett yttrande av sjöfartsverkets jurist, Lars Tenow:

"Fartyget är ett amatörbygge av någon som är bra på att bygga hus. Istället för spant är det upp och nedvända takstolar. Fartyget är inget museiföremål, det är ett skräckexempel. Jag begriper inte hur man ska få den i sjövärdigt skick."

När jag kom hem ringde jag upp Kalle Wallgren i Risögrund utanför Kalix, där han numera bor som pensionär. Först lät han lite trött på rösten, men så fort jag nämnde Mary Ann kände jag igen den Kalle som jag hade träffat när jag först kom till varvet i slutet av 80-talet med Måsen. Kalle byggde under sin tid på varvet ett stort antal segelbåtar, varav åtskilliga Schelinkryssare, en 10,5 meter lång segelbåt, och Laurinkostrar av modellen L28. Dessutom byggde han många motorbåtar av olika modeller. Under ungefär 15 år var Kalle besiktningsman för fritidsbåtar, godkänd av sjöfartsverket och försäkringsbolagen.

Kalle är en färgstark man som inte krusar någon. Hans språk är rakt på sak, och han kanske kan beskrivas som en riktig karlakarl av den gamla stammen, lite kärv och grovhuggen på ytan men med ett varmt hjärta. Just en sådan man som inte går bra ihop med den mer formella typen av myndighetspersoner. Med sjöfartsverket blev det frontalkollision.

Kalle Wallgren - Min farfar var fiskare på Malören, och sedan blev han lots. Hans två farbröder var också lotsar. Så man kan säga att jag har saltvatten i blodet. Jag har byggt flera hundra båtar på varvet, från små ekor till motorbåtar och segelbåtar. Men Mary Ann var min stora dröm. Vi började 1993, sjösatte henne 1995 och gjorde henne klar 1996. Sen blev det tvärstopp.
- Varför blev det stopp? frågade jag.
- Byråkraterna och journalisterna. Först blev jag motarbetad av sjöfartsverket, och sedan började tidningarna skriva långa rader av artiklar som handlade om hur dåligt byggd Mary Ann var. Hela projektet fick dåligt rykte. Våren 1996 begärde jag att sjöfartsverket skulle komma upp till Luleå för att registrera skeppet. Dom skickade en inspektör som hette Peter Hofsten. Han gick runt och mätte och tittade och klagade på det mesta. Till slut blev jag förbannad och frågade om han alltid var så där sur. Jag sa visst nåt om att han såg ut som en grisfitta i ansiktet.
- Sa du verkligen så? frågade jag, häpen över det grova uttrycket.
- Det är klart att jag inte borde ha sagt så. Men jag blev så förbannad, och ledsen. Jag hade lagt ut massor av pengar och flera tusen timmars arbete på Mary Ann. Och så kommer det en byråkratdjävel från Stockholm och gnäller på allting. Som om jag hade varit en nybörjare på att bygga båtar! När han hade åkt iväg kom det ett brev där han klagade på propellern och propelleraxeln. Han förbjöd oss att nyttja Mary Ann till någon som helst sjöfart innan vi hade rättat till felen. Då vände jag mej till firman som hade levererat grejorna, och efter en del samtal och brevväxlingar blev det godkänt. Istället hittade dom på en massa annat djävla trams. Jag visste inte vad jag skulle ta mej till. Mot hela den svenska statsmaktens byråkrati är man ju maktlös.

- Anmärkte man inte på att det var för stort avstånd mellan spanten? frågade jag. Sjöfartsverkets jurist kallade ju Mary Ann för en upp- och nedvänd lada med takstolar istället för spant.

- Vad vet en advokat om båtbyggeri? svarade Kalle. Vi byggde en hållbar skuta med tillräckligt avstånd mellan spanten, och bordläggningen var gjord av tre tum nie. Det var kraftigare än normalt, så nog skulle det hålla. Vi skulle ju inte lasta ner henne med en massa tung last utan segla med människor i skärgården, och det väger nästan ingenting. Det var ren prestige.

- Vad säger du om bråket när ni skulle segla henne ner till Stockholm? frågade jag.
- Vi tänkte att det kanske skulle vara lättare att registrera henne i Stockholm. Så vi bestämde att min grabb Lars skulle segla ner henne. Men då var det någon avundsjuk kärring från Luleå som ringde och skvallrade, så kustbevakningen stoppade honom i Sundsvall. Efter en massa tjafs och skriverier fick han fortsätta. Tidningarna skrev att Lars skulle bli åtalad och att han riskerade fängelse. Det blev så klart ingenting av det. Men bilden av Mary Ann som en värdelös skuta och att Lars seglade olagligt spreds i tidningarna.

Jag blev sittande några sekunder med telefonluren i handen och kände hur Kalles besvikelse och ilska strömmade genom telefonledningen. Kalle fortsatte.
- Hofsten och en kollega till honom kom in på varvet en gång när jag var borta. Dom smög omkring som två spioner med sina portföljer utan att berätta vilka dom var. Till slut blev en av gubbarna som jobbade på Mary Ann irriterad och sade till dom att packa sej därifrån.

På en gata i Singapore

I flera av artiklarna om Mary Ann förekom hans son Lars Wallgren, som är sjöofficer. Kalle gav mig telefonnumret till Lars arbete och jag ringde. En kvinna svarade i en telefonväxel:

- Saab Underwater System.
- Goddag, jag söker Lars Wallgren.
- Jag har inte sett honom på kontoret i dag. Men jag kan koppla dej till hans mobiltelefon.
- Tack.
Efter några sekunder hörde jag Lars röst på en brusig telefonlinje.
- Jag har lite svårt att höra dej, ropade jag.
- Det kanske beror på att jag står på en gata i Singapore, sa Lars samtidigt som jag hörde en bil som signalerade i bakgrunden.

Visst kan man få svindel över den moderna tekniken. Här satt jag i köket hemma i Luleå och pratade med Lars Wallgren på en gata i Singapore. Lars berättade att han hade lämnat sitt arbete som informationschef på marinen och att han var i Singapore på uppdrag av Saabs marina avdelning för undervattensvapen.

- Kan du berätta hur du ser på vad som hände med Mary Ann?
- Jag uppfattade det som att det var många som ville motarbeta Mary Ann. Jag tror att Sjöfartverket blev negativa när dom inte var med från början. En sjöfartsinspektör i Sundsvall sa att om han hade fått hand om Mary Ann tidigare så kunde han ha gått igenom allt och sett till att hon blev godkänd. När vi tog henne till Finland och sålde henne blev hon godkänd där. Dom såg väl lite olika på regelverket i Sverige och Finland. I Sverige fick hon inte ens röra sig från kaj. Men du kommer aldrig att få någon på sjöfartsverket i Sverige att erkänna att dom begick något fel.

Sjöfartsverkets sorgebarn

På sjöfartsverket i Norrköping fick jag veta att Peter Hofsten, som gjorde inspektionen av Mary Ann, hade gått i pension. Jag fick numret och ringde upp honom i hans hem i Täby. Så fort jag nämnde Mary Ann hörde jag en tung suck i telefonen.

- Mary Ann, ja det var ett riktigt sorgebarn. Jag minns att dom hade fått tag i några översiktliga konstruktionsritningar, inte alls någon riktig byggnadsritning. Det var alldeles för långt mellan spanten, och det var enkla spant och inte dubbla. Valet av virke var väl inte heller det bästa. Det var vanligt konstruktionsvirke med fingerlaskade skarvar. När man basar sånt virke är det risk att plankan viker sig. Jag påpekade felaktigheterna men det var som att prata med en vägg.

- Vad har du för uppfattning om Kalle Wallgren? frågade jag.
- Kalle var ambitiös och jag tror att han såg bygget av Mary Ann som sitt livsverk. När man har gjort allt vad man kan är det ju svårt att få nedgörande kritik. Men han ville inte lyssna. När jag träffade Kalle var loppet redan kört. Han hade bestämt sig för hur hans skuta skulle byggas och ingen skulle få stoppa honom. Hans son Lars råkade illa ut och det tyckte jag var synd för han är en mycket seriös sjöofficer och en riktig gentleman. Han försökte hjälpa sin far, och började köra ner Mary Ann från Luleå till Stockholm trots att skutan hade nyttjandeförbud. Mary Ann blev stoppad i Sundsvall men efter en del diskussioner hittade man en lösning så att Lars kunde ta ner Mary Ann till Stockholm. På sjöfartsverket brukar vi försöka lösa problem som uppstår istället för att klippa till och stoppa båtar och fartyg om dom inte uppfyller normerna.

- Hur gick det till när Mary Ann blev stoppad? frågade jag. Var det någon som ringde?
- Du ska veta att vi fick många ilskna telefonsamtal, både om Mary Ann och om Kalle Wallgren. Det verkade som om han hade en del fiender, om man säger så. Jag minns särskilt en kvinna som var väldigt... ja, förgrymmad.

- Vad hände när Mary Ann kom till Stockholm?
- När Mary Ann låg i Stockholm gick jag igenom henne tillsammans med en kollega och dokumenterade henne. Lars var inne på att försöka lösa problemen vid det tillfället, tror jag. Vi tog dit en erfaren båtbyggare och han kom fram till att det skulle kosta åtminstone en halv miljon kronor att åtgärda det nödvändigaste: fler spant och en bättre konstruktion för propellern och axeln som var för vek. Mary Ann var en ganska stor skuta med grov akterstäv. Eftersom vattenströmmarna vid aktern blir störda av skrovet måste man ha en tillräckligt stor propeller, och därmed en tillräckligt grov axel för att kunna manövrera skutan. I Mary Anns fall var det för vekt. En annan sak som vi anmärkte på var att det inte fanns garnering på insidan, en sorts inneväggar som förstärker skrovet. Men Kalle lyssnade inte på det örat. "Vi ska inte köra med tung last!" svarade han. Men garneringen är en viktig del av konstruktionen som skapar ökad hållfasthet. Ett träskrov är ganska rörligt och det gäller att man bygger det så att det håller när man är ute i grov sjö. När vi bedömer en båt måste vi utgå från de normer och säkerhetsföreskrifter som gäller. Tyvärr var ingen i gänget som byggde Mary Ann riktig båtbyggare. Kanske var det därför som det blev en hel del brister.
- Var allting dåligt? frågade jag.

- Nej, vi såg också en hel del ambitiöst arbete på Mary Ann. Det tragiska var att det inte räckte hela vägen. Det enda rätta hade varit om Kalle hade gjort som man gjorde i Gävle när man började planera att bygga en kopia av den gamla Briggen Gerda. Dom kom till sjöfartsverket med ritningarna så att vi kunde gå igenom allting från första början. Hade Kalle bara gjort det så hade vi nog kunnat hitta dom rätta lösningarna för Mary Ann. Men det var som om han inte lyssnade på vad vi sade. Han hade redan bestämt sig.
Peter Hofsten suckade igen.
- Mest minns jag hur jag gick där på kajen i Luleå och frös. Det var vårvinter och de snöade och var ganska kallt...

Ingen riktig båtbyggare...

Jag hajade till när Peter Hofsten från sjöfartsverket sade: "Tyvärr var ingen i gänget som byggde Mary Ann riktig båtbyggare." Det här stämmer inte, för det fanns faktiskt en mycket erfaren båtbyggare vid bygget av Mary Ann. Hans Fjällström i Norrfjärden utanför Piteå har byggt båtar under större delen av sitt liv, de flesta bruksbåtar i trä. En "Fjällströmmare" är en känt begrepp i Norrbotten. Jag hade hört att han hade varit med om bygget från början men att han hade hoppat av, så jag bad honom berätta om sin syn på Mary Ann.

Hans Fjällström - Det hade nog gått att få Mary Ann riktigt bra. Men Kalle hade lite för bråttom och han var inte så lätt att tas med. Mest bekymrad var jag över skrovet.
- Vad säger du om kritiken mot att spanten satt för glest? frågade jag.

- Hade man byggt Mary Ann för att segla i riktig sjöfart så skulle det nog ha varit ett till spant mellan varje spant. Många av plankorna i bordläggningen var för korta. En del bordsplankor skarvades till och med mot spanten. Och så var däcksbalkarna i klenaste laget. Jag försökte ge mina råd men det var svårt att få honom att lyssna när han hade bestämt sej. Till slut kände jag att jag inte kunde vara med längre så jag hoppade av.
- Vad tyckte du om sjöfartsverkets kritik?
- När man bygger en båt som är längre än 12 meter så finns det bestämmelser som man måste följa. Om en myndighet kommer med kritik så måste man lyssna. Kalle skulle nog ha tagit mer tid på sig, och samarbetat. Kanske tog pengarna slut, jag vet inte. Kalle satsade ju sina egna pengar i Mary Ann. Hur som helst var det synd att hon försvann från Luleå.

Domen

Jag beställde sjöfartsverkets besiktningsprotokoll, undertecknat av Peter Hofsten. Här är några citat:
Kölkonstruktion: Spunning saknas. ... antalet kölbultar skall minst fördubblas.
Spanten är avsevärt underdimensionerade.
Bottenstockar: Styrkan i förbandet får anses som otillräcklig.
Bordläggningsplanken är infästa med fransk träskruv, vilket är förkastligt då skruvgängorna genom träets rörelser tuggar sönder virket och skruven släpper.
Garnering: (innervägg) Förutom balkvägarna 2x22 cm och slagvägarna 3x22 cm saknas garnering helt.
Förbultning, bultar och spik: Som framgått ovan har anvisningarna i § 21 inte följts.
Roder och styrledning: Rodret är helt obalanserat och har en konstruktiv vekhet i området vid uttaget för propellern. Om roderupphängningen: Arrangemanget är alldeles för klent.
Under rubriken Propeller och axelarrangemang skrev Hofsten att både propellern och axeln var för små och veka och att hela axelarrangemanget borde studeras närmare.

Domen var hård. Mary Ann fick inte tillstånd av sjöfartsverket att segla i Sverige. Men när Lars Wallgren tog henne till Finland blev det en helt annan sak...

Mary Ann i Finland

Efter en del sökande på internet hittade jag Mary Ann på en hemsida i Finland under adressen www.mary-ann.fi
På hemsidan hittar man bilder som visar Mary Ann på olika segelturer i den finska skärgården, och en del material om den ursprungliga Mary Anns historia. Tyvärr är hemsidan gjord enbart på finska, så jag bad en av mina finska vänner, Vesa Heinonen på Österbottens museum i Vasa, att göra en sammanfattning av innehållet:

- Mary Ann fördes till Finland våren 2001 och under första sommarperioden gjordes inredningsarbete så att hon blev lämpad för beställningskryssningar. Från våren 2002 har fartyget varit i bruk i Helsingforstrakten för kryssningar med företagsgrupper, skolläger, och seglingsundervisning. Lastrummet är inrett för 45 matgäster. Rederiet heter Mary Ann AB och ligger i Borgå 10 mil öster om Helsingfors. Båten övervintrar i Sveaborg i en torrdocka.
Mary Ann är registrerad som passagerarfartyg för inrikes kusttrafik och är besiktad för 57 passagerare. Övernattningsmöjlighet finns för 20 personer i gemensamma sovutrymmen.

Jag bad Vesa Heinonen ta kontakt med ägaren till Mary Ann. Efter ett par dagar fick jag Vesas rapport:

- Mannen som äger och sköter Mary Ann heter Kari Hakala. Vi har talat med varandra i över en timme. Tyvärr talar han varken svenska eller engelska. Men han verkar duktig på båtar. Här är vad han berättade om Mary Ann:

Kari Hakala - Finska sjöfartsstyrelsen har godkänt och registrerat Mary Ann som passagerarfartyg i inre farvatten och kustområden. När vi köpte båten i Sverige och provseglade henne märkte vi att propellersystemet var för vekt och för litet. Första sommaren kunde vi inte köra henne för fullt. Vi har byggt om drivsystemet två gånger, först hos en firma, men det blev inte bra, så till slut gjorde vi det själva. Nu fungerar det, men det blev dyrt. Så man kan väl säga att svenska sjöfartsverket hade rätt i en del av sin kritik.

Vesa Heinonen - Har ni satt dit några fler spant?

Kari Hakala - Nej, vi har inte satt dit några extra spant. Skulle vi segla på öppna havet eller ta tyngre last skulle det säkert bli nödvändigt att förstärka henne. För att få Mary Ann mer stabil har vi satt i mer ballast, så nu har vi 30 ton. En sak som vi har märkt är att när vi går i sjö så är däcket inte riktig stabilt. Det ger efter och rör sej lite grand. Nu bygger vi om så att det blir styvare. På sikt kanske vi ska göra om hela riggen med nya master, för råsegelsystemet fungerar inte riktig bra. Så är det med alla skutor, dom är personligheter som man provar och utvecklar hela tiden. Men jag vill säga en sak: Vi märker att det har varit skickliga träarbetare som har byggt Mary Ann. Jag måste lyfta på hatten för det arbete som byggaren i Luleå gjorde. Det är egentligen otroligt att dom kunde bygga Mary Ann på tre år. Vi är mycket nöjda med Mary Ann. Det är en fin båt, och vi har många besökare och gäster när vi seglar med henne i den finska skärgården.

Den finska inspektionen

Så kom papperen från finska sjöfartsstyrelsens inspektion av Mary Ann. Protokollet består av en lång lista med ett 30-tal punkter där man har bedömt om skeppet uppfyller kraven för att segla i trafik med passagerare. Punkterna omfattar såvitt jag kan förstå samma saker som den svenska inspektionen: skrovets olika detaljer, bordläggning, bottenstock, spant, däck, propeller och propelleraxel, master och rigg mm. För varje punkt finns tre möjliga omdömen: God, nöjaktig eller försvarlig.
Den långa listan med kryss visar att Mary Ann på samtliga punkter fick det högsta betyget. Av protokollet framgår att Mary Ann är godkänd för trafik med upp till 60 personer ombord i trafikområde 1 i Finland, det vill säga i inre farvatten.

Längst ner på protokollet kan man läsa beslutet och underskriften:
Skrovet är godkänt för trafik i öppet vatten mellan 15.05.2001 - 15.05.2006
Sveaborg 15.5.2001. Hans Johansson. Sjöfartsstyrelsens granskare.

Kalles dröm

Än en gång satt Erik Jönsson och jag och drack kaffe på varvet och pratade om Kalle Wallgren och Mary Ann.
- Jag gillar verkligen Kalle, sa Erik. Har man blivit kompis med honom så har man en riktig vän. När jag var intresserad av att köpa varvet, sa han: "Det finns andra som har bjudit mer pengar. Men en sak ska du veta: Det är du som ska ha varvet efter mej!"

Erik log och skakade på huvudet.
- Men Kalle krusar ingen. Tycker han att någon har betett sej som en skit då säger han det, och ber honom dra åt helvete. Han kanske skulle ha varit lite artigare, lite mer ödmjuk i sina kontakter med sjöfartsverket. Egentligen är det fördjävligt. Här hade Luleå chansen att få en kopia av det första svenska skeppet som seglade runt jorden. Vilken symbol för Luleå som sjöstad! Istället fick Helsingfors en fin skuta framför presidentpalatset.

Plötsligt slog det mig att Erik och jag faktiskt var ombord på Mary Ann den allra sista kvällen som som hon låg vid kajen på båtvarvet. På sätt och vis kan man säga att vi nästan blev vittnen till Mary Anns försvinnande från Luleå.
Lars Wallgren hade bjudit Erik på middag och de satt på däcket och åt medan solen gick ner. Jag kom ner till varvet på kvällen och gick ner till Mary Ann och hälsade.
- Ska du ha en öl? frågade Lars, och jag tackade och klev ombord. Vi blev sittande ganska länge i kvällsljuset. Det var en sån där riktigt varm sommarkväll i Norrbotten när solen lyser hela natten. Jag hade ingen aning om att Lars redan hade bestämt sig, och att middagen var ett avsked.
- Visste du att Lars hade en hemlig plan att segla iväg från Luleå med Mary Ann den natten? frågade jag. Erik skakade på huvudet.

- Jag hade ingen aning. Men efteråt kom jag att tänka på Lars sista ord till mej innan jag gick för att lägga mej för natten: "Om någon frågar var Mary Ann är i morgon, då kan du säga att vi är ute och provseglar."
Sista ordet får bli Kalle Wallgrens:

- Jag hade en dröm att segla i Luleå skärgård med Mary Ann. Den drömmen kostade mej en och en halv miljon kronor och över fem tusen arbetstimmar. Nu seglar Mary Ann i Helsingfors. Men det var i Luleå skärgård hon skulle ha seglat. Det var därför jag byggde henne.
När jag lade på luren efter mitt samtal med Kalle kände jag en stark oro i kroppen. Hur skulle jag ha reagerat om jag hade arbetat i flera år för att förverkliga mitt livs stora dröm, och sedan fått den krossad av myndigheterna? Hur skulle det kännas att hängas ut i tidningarna som totalt misslyckad, tvingas ge upp allt, sälja företaget, flytta från stan, vakna på nätterna kallsvettig och ursinnig - och efter ett tag se hur andra människor köpte min dröm billigt och fick den godkänd?

Jag gick ut och skottade snö ett tag och sedan tog jag en promenad ner till stranden i Svartöstan. Barnen hade gjort en kana i snön i Sjöbacken ända ner till vattnet så det var lätt att gå utan att sjunka ner i snön. Solen lyste kall i eftermiddagsljuset. Ute på isen bar skaren. Det krasade under fötterna när jag gick längs stranden in mot LKAB´s gamla malmkaj där isbrytarna låg förtöjda. I hyreshusen vid Oscarsvarv på andra sidan stadsfjärden hade man börjat tända belysningen i lägenheterna.

Vad hände egentligen med den riktiga Mary Ann? Hur kom det sig att hon seglade jorden runt? Varför byggdes det så många segelfartyg i Luleå på den tiden? Vilka drömmar hade människorna som byggde och seglade Mary Ann?
Jag måste söka vidare efter svaren på mina frågor.