I elfte timmen

Vi har seglat norrut i många timmar och kommer in i Piteå skärgård söderifrån. Ljuset faller snabbt. Vi tar ner seglen och kör sakta för motor och navigerar med instrumenten. Vi svänger runt Mellerstöns norra udde och in i viken där Karl Axel har sin fiskarstuga. Jag tar upp mobiltelefonen och ringer. En sömnig röst svarar:
- Stenberg.
- God kväll, det är Boris. Hade du gått och lagt dej?
- Hrm... det gör ingenting. Var är ni?
- Vi borde vara rakt utanför din stuga. Men vi ser ingenting. Kan du tända en lampa så vi får nåt att gå efter?
- Vänta lite.

Det går några sekunder, och så ser vi ett gult ljus inne i mörkret. Jag styr Måsen mot ljuset. När vi närmar oss hör vi Karl Axel ropa:
- Stanna, det är för grunt här! Gå rakt söderut mitt i viken. Där finns det en brygga.
Jag lägger i backen och bromsar Måsen. Så tittar jag på kompassen och styr mot söder in i mörkret.
- Håll rakt så, ropar Karl Axel. Ni har fyra meters djup ända in till bryggan.
Egil går fram till fören och lyser med strålkastaren. Snett till vänster skymtar några björkar med gula löv.
- Nu ser jag bryggan! ropar Egil.

Vi lägger till vid bryggan. Långt borta i mörkret ser vi hur ljuset i stugan slocknar.
- Han har gått och lagt sej igen, säger Egil.
Vi gör eld i vedspisen, byter till torra kläder och hänger upp de genomblöta seglarkläderna på tork. Jag kan inte somna direkt så jag plockar fram boken ”Fisket i Piteå” och läser Karl Axels berättelse om livet på Mellerstön i gamla tider.

Ett annat liv
Det hade börjat bra för Karl Axels farfar och farmor. Den 3 september 1865 hade Lars Petter Stenberg gift sig med Eva Justina Risberg från Blåsmark. Det unga paret flyttade ut till Mellerstön och bodde först i en liten skogsarbetarkoja som de delade med deras första gemensamma husdjur, en get. Kojan var i så dåligt skick att när deras första barn, Petter Anton, föddes i ett snöoväder den 7 januari 1866, drev snön in genom väggarna. Men det unga paret var beredda att arbeta. Inom några år hade de byggt både bostadshus, ladugård och bagarstuga. Mellan stugan och stranden hade de brutit ett potatisland, och inne i viken odlade de upp en kornåker.

Åren gick och fler barn föddes. Men så slog olyckan till. Dödsannonsen i Norrbottens-Posten den 18 februari 1886 berättar om en nästan ofattbar tragedi. Under loppet av mindre än två veckor hade Lars Petter Stenberg och hans hustru Eva förlorat fyra av sina barn i difteri. Barnen svullnade upp i halsen och kvävdes till döds. Det måste ha rått en fruktansvärd ångest i familjen här ute på Mellerstön. Karl Axel Stenberg skriver:

”Efter stora svårigheter, man var rädda för smittan, lyckades fadern övertala en man att med häst hämta de fyra kistorna från Mellerstön. Livet måste gå vidare, men det berättades att inget blev sig riktigt likt efter denna tragedi.”

Men sjukdomen var inte den enda olycka som drabbade familjen Stenberg. Två år efter tragedin beslöt drätselkammaren i Piteå att förbjuda öborna på Mellerstön att hugga virke för att tillverka fisktunnor. Utan tunnor att salta fisken i var det svårt att förvara fisken och sälja den. Senare förbjöds familjen Stenberg att ha getter på ön! I ett dokument från den 1 juni 1897 läser vi:

”Jägmästar Smitt hade skriftligen anmält, att Fiskaren Stenberg, trots Kammarens föreskrift, ännu har ett getkreatur på Medlerstön. Kammaren beslöt att uppdraga åt Jägm. Smitt att låta döda djuret.”

Jag lägger ifrån mig boken. Vad kan ha legat bakom detta vansinne? Föddes Karl Axels eget engagemang som ombudsman för fiskarna i Pite skärgård ur dessa svårigheter och orättvisor? Det ska bli spännande att träffa Karl Axel i morgon, tänker jag när jag släcker lampan. Vi har mycket att prata om.

För sent
På morgonen kommer Karl Axel Stenberg åkande i en plastbåt tillsammans med några andra. De lägger till vid Måsen och Karl Axel kliver upp på bryggan.
- Jag har dragit upp båten och avslutat fisket för i år, säger Karl Axel. Jag får skjuts in till Piteå i dag.
- Jag trodde att du skulle bli kvar över helgen.
- Jag känner mej inte riktigt kry. Kom tillbaka när isen har lagt sej. Då kan vi fara ut och klubba lake, och då ska jag berätta saker som jag aldrig har skrivit om.
Motorn surrar igång. Karl Axel höjer högra handen i en hälsning när båten kör iväg.