Överraskad av en stormby

Ännu en plats med spännande historia, och spännande historier om sjömansliv, smuggling av timmer och sprit och dramatiska händelser under kriget. Det gäller att komma iväg om jag ska hinna till båtklubbarnas stora fest som alltid hålls första veckan i augusti.

Jag dricker kaffe och äter en smörgås på finskt rågbröd medan jag sitter i sittbrunnen med sjökortet och tar ut koordinaterna för hur jag ska segla. Jag kan gå ut till havs och styra in mot Iin Röyttä när jag är framme. Men då får jag inte se nåt annat än havet så jag tar ut en kurs närmare land. Det blir nästan som en slalombana mellan alla grynnor och skär. Men farlederna är utmärkta med prickar och stora tydliga ensmärken på stränderna.

Seglingen ner mot Iin Röyttä blir fin med plattläns i solsken. Vågorna bryter på topparna och skummar på sidorna, men Måsen rider bra. Jag sitter bakåtlutad med handen på rorkulten och ser till att vi inte får en gipp. Om den tunga bommen med storseglet kommer farande över till andra sidan kan det bli en kraftig smäll.

Ett par små svarta moln passerar och släpper lite regn. Under några minuter ökar vinden och blir byig. Så seglar molnet vidare och den stadiga nordvästen fortsätter.
Långt borta i solglittret ser jag något svart guppa upp och ner. Jag tittar på kortet. Vattnet är grunt åt det hållet, men det finns ingen prick utmärkt. Då ser jag vad det är: två fiskare i en liten öppen båt mitt ute på havet.
Jag styr så nära jag vågar med tanke på grundet och vi vinkar åt varandra. De gör en liten paus och ser efter Måsen. Så fortsätter de att ta upp sina nät.

Jag seglar den sista halvtimmen i varmt solsken och styr in mot det smala sundet mellan Iin Röyttä och ön Satakari som ligger söder om den. I motljuset är det lite svårt att se de gröna och röda prickarna. Här gäller det att komma rätt, för sundet är smalt och har steniga stränder på bägge sidorna. Då kommer överraskningen. Ett ilsket svart moln har smugit på Måsen och mig bakifrån och kastar sig över oss med all kraft. En våldsam stormby får vågorna att piska på några sekunder. Måsen vräks ner på sidan. Vattnet spolar upp på däck. Jag släpper ut storskotet för att vinden ska tappa kraften i seglet. Måsen reser sig och saktar farten. Men jag är tvingad att hålla mig på den smala farleden mellan prickarna. Det betyder att jag seglar med stormbyns fulla kraft rakt från sidan. Nu gäller det att hitta lite lä bakom ön så att jag kan få upp Måsen mot vinden och dra ner seglen. Fort som fan! På andra sidan sundet ser jag vitt skum på vågorna.
Kajen där de gamla segelskutorna lade till kommer rusande mot mig. Jag styr upp i vind mitt i sundet och får stopp på Måsen med flaxande segel. Med andan i halsen rusar jag fram till masten och börjar ta ner storseglet. Men när jag har hunnit halvvägs tar det stopp och Måsen börjar luta kraftigt samtidigt som hon tar fart framåt. Vinden har fått tag i seglet och nu är vi på väg rätt upp i stenstranden! Jag rusar tillbaka och kastar mig på rodret och lyckas vända Måsen tillbaka ut mot öppna havet igen. I ögonvrån ser jag att ekolodet visar 2 meter. Puh, det var nära!

Jag kommer att tänka på ett råd som Pentti Auranaho gav mig en gång:
- Så länge du är ute på öppna havet är det sällan farligt. Det farliga kommer när du närmar dig land. Får du problem med seglen eller något annat när du ska in i en hamn, då ska du styra ut på fritt vatten igen. Gå rakt ut i stormen om du måste. Lite vatten som sprutar över båten har ingen dött av. När du väl har gott om vatten under kölen och tid och plats att tänka ut en lösning, då är faran över.

Jag skickar en tacksam tanke till Pentti och vänder ut till havs igen. När jag kommer ut på öppet vatten slår stormbyn till med full styrka igen. Jag seglar Måsen snett mot vinden så att vattnet sprutar i ansiktet. Ute på djupt vatten går jag upp i vind och låser rodret och kryper på alla fyra fram till masten. Jag hakar fast säkerhetsselen och får ner storseglet. Så här skulle jag förståss ha gjort från början. Stormbyn tog mig med överraskning när jag redan hade börjat fundera på vilken mat jag skulle koka och om det finns nån varm bastu på ön.

Jag startar motorn men låter den självslående focken vara kvar. Om motorn skulle få för sig att stanna så kan jag segla mig ur problemen. Men motorn dunkar på tryggt och lugnt. Vi sneddar runt cementpiren och kommer in i hamnbassängen där det ligger ganska många båtar. Jag tar ner focken och går för motor fram mot en av flytbryggorna. Ett par finska seglare möter på bryggan och hjälper mig att lägga till långsides vid kajen.

Hundmat och andra läckerheter

När jag har pustat ut öppnar jag dörren ner till kajutan och möts av ett rent kaos. Allt som inte låg stuvat bakom den kraftiga plankan i den vänstra kojen har kastats huller om buller och det mesta har hamnat nere på durken. Jag röjer upp i den värsta oredan och öppnar en burk med finsk ärtsoppa och kokar den i den rostfria kastrullen på spisen. Men ärtsoppan ser så tråkig ut så jag funderar på nåt sätt att piffa upp den. Jag gräver bland burkarna i lådan under min brits och hittar den sista burken med gulaschsoppa. Den åker ner i kastrullen. Blandningen ser ut som den brungrå sörja som min gamle kompis renskötaren Mikkel Eira brukar koka till sina hundar. Mikkels hundmat brukar bestå av renblod, köttslamsor, gammal potatis och korngryn. Säkert lika nyttigt som min soppa. Förresten så fryser jag som en hund...

Tillsammans med en stor bit av den finska råglimpan, några oliver och en burk öl smakar min hundmat riktigt gott.

Boris Ersson, från boken Äventyr med Måsen.