In i dimman
Först kommer kylan. Sedan kommer dimman. Den finska kusten söder om Brahestad är full av sandbankar så vi går ut till havs. Egil och jag är på väg mot de båda tvillingöarna Maakalla och Ulkokalla utanför Kalajoki.
På Ulkokalla byggdes en fyr 1856. Där levde flera generationer av fyrvaktare under 120 år tills fyren automatiserades 1976. Vårt mål är Maakalla som har ett av Bottenvikens finaste små fiskelägen och ett vackert kapell från år 1780.
Innan dimbanken kom såg vi ljuset från fyren på Ulkokalla på långt håll. Nu ser vi ingenting och vi navigerar med hjälp av instrumenten. Egil går fram till masten och knäpper på strålkastaren. Den kraftiga ljusstrålen som i vanliga fall når en kilometer studsar tillbaka i dimman.
- Ser du nåt? ropar jag.
- Ingenting.
Ekolodet börjar pipa varning för två meters djup.
Då ropar Egil.
- Jag ser stenar! Vänd!
Jag lägger in backen och får stopp på Måsen. När ekolodet visar fem meter kör jag sakta vidare söderut.
Sjökortet visar en massa kryss rakt framför oss, det är ett rev som sträcker sig ut från ön. Jag styr in mot land igen. Egil tänder strålkastaren och ropar nästan direkt.
- Stenar!
Fan också! Full back och ut igen. Vi ligger stilla och lyssnar. Ett kraftigt fräsande av vågor hörs. Det måste vara revet, och det är nära. Jag kör sakta in i dimman. Ekolodet visar fyra meter, tre meter, två meter. Piiip!
- Jag ser en brygga! ropar Egil med lättnad i rösten.
Vi är framme.
