Historien om Mary Ann - Sveriges första världsomseglande fartyg

Jag förbannade kommunens snöröjning och klev upp på plogvallen och öppnade brevlådan. Bland de bruna kuverten och reklamen låg ett avlångt vadderat paket. Inne i köket öppnade jag paketet som visade sig innehålla en träbit och en liten häftad bok. Instoppat i boken låg ett gult kort med handskriven text:

"Boris Ersson, Luleå. Hej! Sänder den "rest" jag har från Mary Ann, som du kan visa på utställningen. Träbiten vill jag ha igen efter utställningens slut. Med vänlig hälsning, Carl Axel Östberg."

Jag vecklade upp skyddspapperet och höll träbiten mellan fingertopparna. Den var torr och lite sprucken och lätt som gammalt trä brukar vara. På mitten hade den en rund urskärning, troligen där en nit hade suttit. Det kändes högtidligt. I augusti 1838 hade den här träbiten tillhört en del av bordläggningen på den då alldeles nybyggda Mary Ann när hon lämnade Luleå och seglade ner till Stockholm. Sommaren därpå, den 30 augusti 1839, påbörjade Mary Ann en handelsresa som skulle föra henne till England, runt Afrika och över Indiska oceanen till Australien, vidare över det väldiga Stilla havet till Chile, söderut längs Sydamerikas västkust, runt Kap Horn i en svår storm, norrut över Atlanten till England, och till slut tillbaka till Stockholm igen. Sveriges första världsomseglande skepp var byggt i Luleå!

De flesta människor försvinner in i historiens glömska. Men berättelsen om hur sjökaptenen Nils Werngren seglade runt jorden med Mary Ann, och två ytterligare jordenruntseglingar med brigantinen Bull, går att berätta tack vare att Carl Axel Östberg i Malmö har bevarat och publicerat en del av sin mors morfars dagböcker.
Boken som hade följt med träbiten i paketet hade titeln: "De första världsomseglingarna under svensk flagg." Jag kokade en kanna kaffe och började läsa Östbergs bok. När jag några timmar senare lade ner boken var jag så upptänd att jag var tvungen att ringa upp Carl Axel Östberg och tacka honom. Han visade sig vara en trevlig äldre man i Malmö. Efter fem minuters samtal i telefon var vi vänner. Efter en halvtimme hade jag bestämt mig: Jag skulle ge mig ut på en egen världsomsegling i kölvattnet på Mary Ann!

Jorden runt med Mary Ann

Nej, jag tänkte aldrig ens tanken att segla jorden runt med Måsen. Min 80-åriga koster är inte byggd för att segla på de stora haven. Hon har för hög mast och för mycket segelyta för att klara stormarna på världshaven. Hennes gamla ekskrov är inte riktigt tätt så länspumpen måste arbeta några sekunder ungefär en gång i timmen, och det kräver att man laddar batterierna med jämna mellanrum. Jag har en solfångare på rufftaket som nog skulle klara av att ladda batterierna. Men det som gör att Måsen är en skärgårdsbåt och inte en världsomseglare, är att sittbrunnen inte har någon självläns. Om det blir storm och en stor våg vräker flera ton vatten över Måsen rinner vattnet inte ut från sittbrunnen utan sjunker ner i Måsens motorrum och vidare ner i kölsvinet och fyller hela båten. I mina värsta mardrömmar har jag sett mig stå och pumpa för glatta livet sedan batterierna har tagit slut och den elektriska länspumpen slutat fungera. Nej, jag håller mig till kusterna och skärgårdarna med Måsen.

Ni märker förståss att jag var lockad. Jag kände suget. Men jag insåg att om jag skulle segla jorden runt i spåren på Mary Ann så måste jag hitta en annan båt. Min båt när jag har seglat efter Mary Ann har varit min dator, och mina segel har varit internet och telefon. Med hjälp av dem har jag ringt och mailat till muséer, bibliotek, hamnmyndigheter, forskare och intresserade människor på många platser runt jorden.

När jag har fått en idé eller läst ett namn som jag vill undersöka har jag skrivit några rader och skickat ett mail, och bråkdelen av en sekund senare har jag nått fram till en forskare i Australien, eller kunnat bläddra bland skepplistor i arkivet hos tullmyndigheten i Sydney. Smaka på den här lilla uppgiften som jag hittade i Sydneys handels och skeppsregister från den 11 april 1844:

"The Shipping Gazette and Sydney general trade list; 1844
Apr 11, Bull, Swedish brig, Werngren, master for the South Sea Islands with sundries.
Passengers: Mr AW Lindgren, and Capt Joseph Moore, jun."
De korta raderna i det gamla registret berättar att kapten Werngren just hade lämnat Sydneys hamn i Australien med den svenska briggen Bull för att segla mot några söderhavsöar. Ombord på Bull fanns en last av styckegods och två passagerare, en man som hette AW Lindgren och en kapten Joseph Moore. I kapten Werngrens dagbok och i hans brev till skeppets ägare Carl Fredrik Liljewalch kan man läsa att kapten Werngren var på jakt efter en bedragare som hade flytt med rederiets tillgångar till Tahiti.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Mary Ann och Bull måste ju byggas först!

Svält byggde båtar

Ett mindre centralt läge än Luleå är svårt att hitta om man vill bygga fartyg som ska segla ut på världshaven. Luleå ligger nästan så långt norrut man kan komma i Bottenviken. Här är havet fruset halva året. Hur kunde det då komma sig att Luleå under mitten av 1800-talet blev ett så viktigt centrum för skeppsbyggeri? Varför byggdes en stor del av Sveriges handelsflotta just i Luleå under den här tiden? Hur kunde det komma sig att de två första svenska fartygen som seglade jorden runt båda var byggda i Luleå? Varför byggde en känd grosshandlare från Stockholm och flera av hans vänner och kollegor under den här tiden sågverk och båtvarv och genomförde en rad andra industrisatsningar i Norrbotten?

Jag fick hjälp på stadsbiblioteket i Luleå med att söka svaren på mina frågor. I källaren där de bortglömda böckerna förvaras hittade jag människorna, rösterna och tankarna från 1800-talet. Med en bunt av gamla böcker och skrifter från källaren satte jag mig vid ett bord i biliotekets läsesal och började läsa. Ett par meter från mig satt ett gäng killar i 10-12-årsåldern vid en dator och pratade högt medan de surfade på nätet i en dator. Jag försökte koppla bort de tjattrande killarna och dök ner i traven framför mig.

Svaret på mina frågor om varför Luleå blev en av Sveriges främsta sjöstäder på 1830- och 1840-talen var - svält.

Svältens ansikte

Försommaren 1833 såg lovande ut med vackert väder och fin växtlighet på åkrarna. Men en natt tystnade fågelsången och en råkall dimma sänkte sig över landskapet. Nästa morgon hade frosten dödat all växande gröda. Åren mellan 1830 och 1838 drabbades Norrbotten av missväxt nästan varje år.

Vi är vana vid att kunna gå till snabbköpet och handla mat. Vi tar det som en självklarhet att kunna äta potatis och färska grönsaker året runt. Vi ser svältande människor i TV, men svälten drabbar mörka människor i Afrika och u-länderna, inte oss.

På 1830-talet var Sverige ett u-land. Om vi räknar ett människoliv till 60 år så är 1830-talet bara tre människoliv ifrån oss. Jag ser en liten flicka komma stapplande i trasiga kläder, utmärglad med uppsvullen mage. Hon sträcker fram ena handen i en vädjande gest. Jag ser hennes mun röra sig. Hon talar till mig men jag hör inte vad hon säger. Tidens avstånd skiljer oss åt.

Jag minns när min egen mamma berättade hur hon fick den haltande svängande rörelsen med höger fot som hon hade så länge hon levde. Det var engelska sjukan, berättade hon. Rakitis på latin. En svaghet i benstommen orsakad av vitaminbrist och undernäring. Morfar var byggnadsarbetare och gick arbetslös långa perioder på vintrarna. Familjen hade många barn. Pengarna räckte inte alltid till näringsrik mat, och så fick hon engelska sjukan. Det var på 1930-talet, alldeles nyss.

År 1836 lämnade en grupp borgare i Luleå in en skrivelse till stadens förvaltningsmyndighet, magistraten, där de förklarade att de "voro så tryckta efter många på varandra följande missväxtår och så berövade all utsikt att med arbete skaffa bröd åt hustru och barn, att de endast sågo elände och förtvivlan i sin väg."
Luleås borgmästare E.A. Curtelius skrev i ett yttrande att "det arbetande folket fått försmäkta i sin torftighet". På bröllop, högmässor och vid barndop bad kyrkan i Luleå om bidrag till stadens svältande och nödlidande befolkning. Men hjälp var på väg.

Av svält byggdes rikedomar

Carl Fredrik Liljewalch föddes i Lund 1796. Som 16-åring lämnade han faderns detaljhandel i Lund och reste till Stockholm för att söka lyckan. Han fick arbete som kontorist hos en grosshandlare och måste ha framstått som en framåt ung man, för när han var 17 år skickades han till St Petersburg för att driva in en skuld åt sin arbetsgivare. I världsstaden Peterburg lyckades han inte bara driva in skulden, han fick till och med audiens hos den ryske tsaren Alexander I och gjorde ett gott intryck.
De första åren hos grosshandlarfirman i Stockholm använde Liljewalch för att lära sig hur affärer gjordes. Men han hade större ambitioner än att sköta sin arbetsgivares bokföring. År 1816, bara 20 år gammal, startade han sitt första företag, en grosshandlarfirma. Några år senare startade han en sågverksindustri för att förädla trävaror. Företaget gick bra och pengarna började strömma in. Hela tiden odlade han sina kontakter inom Stockholms affärskretsar. Med tiden blev han god vän med kronpris Oscar och så småningom blev han rådgivare till självaste kungen, Carl XIV Johan.

När svälten drabbade Norrbotten på 1830-talet var Carl Fredrik Liljewalch en av Stockholms ledande affärsmän. För honom blev svälten i norr ett lysande tillfälle att kombinera nödhjälp med affärer. Ute i Europa fanns en växande marknad för virke. Fabriker och bostäder byggdes. I norra Sverige och Finland fanns väldiga skogar. Men för bönderna var skogen en plats där man jagade och fiskade och hämtade ved och timmer till husbehov. Det var odlingsmarken som var värdefull för bönderna. En myr som gav foder till kreaturen var mycket mer värd än skogen som växte runt myren. Bönderna som ägde skogen svalt på grund av missväxten och hade inte fattat att de satt på enorma rikedomar i den obrukade skogen. Skickliga timmermän och snickare i städerna och byarna i norr var desperata och beredda att arbeta för mycket låga löner, eller för bara maten. Vad som behövdes var riskvilligt kapital och nya idéer.
Liljewalch såg möjligheterna. 1836 skrev han till Statskontoret i Stockholm:

"Jag ansåg för en plikt att rikta hela min uppmärksamhet åt sådana företag, vilka, genom sin större omfattning och nära samband med Rikets handel småningom skulle rotfästas och snart komma att utgöra ej binäringar, ty denna benämning skulle förutsätta, att spannmålsprodukter fortfarande bleve huvudnäring, utan norra orternas egentliga näringsfång, varigenom dess innevånare skulle för framtiden bereda sig en säker utkomst och tillika rikta Sveriges handel och sjöfart med det de bäst behöva: Skepp, Matroser, Exportvaror. Hela Europa behöver fartyg och ingenstädes kunna de byggas så billigt som i Sveriges norra orter."

Liljewalch fick gehör för sina idéer. Låt oss bege oss till slottet i Gamla stan i Stockholm en kväll år 1836. En hästdroska kör fram till en av portarna vid slottet och stannar. Porten öppnas och en man med hög hatt och lång kappa kommer ut. Kusken håller upp vagnens dörr och mannen stiger upp och lutar sig belåtet tillbaka i vagnen som startar med ett ryck. Mannen inne i vagnen, som är Carl Fredrich Liljewalch, lyssnar förstrött till klappret från hästarnas hovar när han åker hem genom Gamla stans gränder.

Mötet med kungen på slottet hade blivit en framgång. Regeringen skulle undsätta de nödlidande i norra Sverige, ja kungen hade själv lovat att göra en insats! Viktigast var att staten inte bara gav mat till de svältande utan att man skulle ge stora räntefria lån för att bekosta nödhjälpsinsatserna. Lånen skulle användas till att köpa virke av de nödlidande bönderna till billigt pris, och till att anlägga sågverk, skeppsvarv och andra industrier i en kedja som sträckte sig från Nordmaling till Övertorneå.
Nu skulle skogen huggas och flottas till nybyggda sågverk vid kusten. Tjära och terpentin skulle kokas i en fabrik i Skellefteå. En flotta av handelskepp skulle byggas på de nya varven i Luleå. Skeppen skulle lastas med sågat virke, tjära, verktyg, stål, allt som behövdes på den växande marknaden ute i Europa, Amerika, Australien, Egypten, Kina. De nya industrierna skulle skapa arbete och mat till de svältande, och rikedomar till de män som byggde allt detta.

Vem var lämpligast att sköta alltsammans? Vem hade idéerna, kontakterna och drivkraften? Vad hade hans gode vän, kronprins Oscar, sagt till konungen på mötet i kväll?

- Monseigneur Liljewalch, mon père.
Och vad hade konungen, Karl XIV Johan, svarat?
- Oui, oui, naturellement, monseigneur Liljewalch!
- Med djupaste tacksamhet ers Höghet. Avec mes remerciements profonds, votre Altesse! hade Liljewalch svarat. Alla hade nickat gillande åt hans franska uttal och höjt en skål. Vem kunde säga emot? Hans anvundsjuka konkurrenter på Stockholms börs? Några tjuriga båtbyggare i Luleå som inte ville ha konkurrens och överklagade bygget av hans varv? Nej, ingen kunde säga emot när konungen själv hade gett sin välsignelse.
Liljewalch fick hand om lånen och uppdraget och han drog igång med en väldig energi. Våren 1834 startade hjälparbetena i Norrbotten. Som sin främste medhjälpare i Luleå anlitade Liljewalch sin gode vän sjökaptenen Christian Gültzau, som startade ett eget båtvarv på det som i dag är Gülzaudden, en park på en udde vid vattnet nästan mitt i Luleå. Själv startade Liljewalch Luleås största båtvarv och döpte det till Oscarsvarv efter kronprins Oscar.

Sommaren 1838 var det liv och rörelse längs stränderna och kajerna i Luleå. De statliga lånen och Liljewalchs satsningar hade gett resultat. Efter flera magra år fanns det arbete och framtidstro. Skeppsbyggandet som har legat nere under många år har tagit ny fart. Det byggdes båtar och skutor på flera nya skeppsvarv i Luleå, men också på åtskilliga platser i omgivningarna, ja till och med ute på öarna i skärgården. I Alhamn och Måttsund, på Junkön och på Mannön, i Kalix och på många andra platser byggdes det fartyg, mindre båtar och lastpråmar.
Nu hade Liljewalch tagit steget från kontorist och småhandlare till att bli en av Sveriges mest förmögna och inflytelserika personer. Han var berömd och beundrad och han kallades av många för "Norrbottens välgörare". Han såg med egna ögon att investeringarna gjorde nytta. Med sin otåliga natur sökte han redan efter nya utmaningar, nya affärer. En av dem hette Mary Ann.

Mary Ann - den lilla världsomseglaren

På Oscarsvarv, som i dag är ett bostadsområde vid vattnet i Luleås södra hamn, hade man just sjösatt en segelskuta som döptes till Mary Ann. Fyra förväntansfulla herrar knackade på dörren hos magistraten i Luleå den 30 juli 1838. De fyra var kvartersmästaren Anton Löfgren, timmermännen Johan Berglund och Johan Petter Boström, och disponenten för Oscarsvarv. Deras ärende var att anmäla att de hade slutfört arbetet på skonerten Mary Ann, och att de nu önskade få skeppet uppmätt, registrerat och godkänt för sjöfart.

Av skeppshandlingarna framgår att Mary Ann var en ganska liten skuta: Omräknat till meter blir Mary Anns mått: längd 21,8 m, bredd 7,1 m och djup vid aktern 3,65 m. Mary Ann kunde lasta drygt 193 ton.

Den 8 augusti 1838 intygade Luleå stads skeppsmätare Olof Edling att han hade kontrollerat och uppmätt Mary Ann, och godkänt henne. En vecka senare skrev kommerskollegium ett fribrev som gav Mary Anns ägare Carl Fredrik Liljewalch tillstånd att börja använda Mary Ann som handelsfartyg. Jungfruresan genomfördes under befäl av en kapten L.J. Florén. Med en last av tjärtunnor och bräder seglade Mary Ann från Luleå till Stockholm. Hösten 1838 och försommaren 1839 gjorde kapten Florén några kortare handelsresor med Mary Ann. Den 8 juli 1839 kom hon tillbaka till Stockholm med en last av spannmål. När lasten var lossad mönstrade kapten Florén och hela besättningen av. En annan kapten skulle ta över befälet. Carl Fredrik Liljewalch hade nämligen fått en ny affärskollega som var ännu våghalsigare än han själv. Tillsammans smidde de större planer för Mary Ann än att segla mellan hamnarna i Östersjön. Världsomspännande planer.

Den mystiske kapten Ringman

I maj 1839 anlände ett segelskepp som hette Josephina till Stockholm från London. Bland passagerarna som klev av på kajen var en knappt 40-årig sjökapten som hette Nils Peter Ringman. Han tog in på källaren Stjernan på Österlånggatan 45 i Gamla stan, mellan Jerntorget och kungliga slottet, i närheten av Gyllene Freden.
Ringman kunde inte ha valt en bättre miljö att bo på om han ville skaffa kontakter i dåtidens Stockholm. Det dröjde inte länge förrän Ringman hade börjat göra sig känd. Han imponerade på omgivningen med sitt eleganta och världsvana sätt. Åhörarna häpnade när de lyssnade på hans spännande berättelser från sina resor runt jorden. Senast hade han kommit från Sydney i Australien. Innan dess hade han besökt olika öar i Söderhavet och blivit förmögen på pärlfiske. Under sin tid på Tahiti hade han blivit god vän med drottningen, berättade han.

När Ringman presenterades för hovet var hans lycka gjord. Han gjorde succé med sina berättelser och han visade upp exotiska föremål: tyg som var gjort av barken från mullbärsträdet, groteska masker med stirrande ögon, en mussla där man kunde skymta en äkta pärla om man tittade in i springan mellan skalen. När Ringman skänkte två levande strutsar från Australien till kronprins Oscars båda söner, löpte ryktet om kapten Ringman som en löpeld runt på krogarna i Gamla stan där stadens borgare och köpmän samlades för att dricka och skvallra och göra upp affärer.

Mot slutet av sommaren blev Ringman presenterad vid Stockholms börs, och han blev bekant med Carl Fredrik Liljewalch. En kväll efter en god middag och en flaska vin på Gyllene Freden lade han fram sin plan för Liljewalch:
- Australien är på väg att koloniseras av England och det behövs massor av varor där. Det råder brist på allt som ett land behöver när man bygger vägar, städer och hamnar. I Australien väntar en fantastisk marknad för den som kommer först. Låt oss lasta ett skepp med varor från Sverige och segla till Australien!

Ringman visade intyg och kreditbrev från affärskontakter i Sydney i Australien, och från den kända bankirfirman Gordon & Son i London. Han målade upp fantastiska möjligheter. Och han utstrålade förtroende. Han var ju vän med drottningen av Tahiti, och sedan historien med gåvan av strutsarna till den svenska kungafamiljen. Efter middagen tog herrarna en liten promenad på Österlånggatan. De stannade utanför källaren Stjernan där Ringman hyrde rum, och skakade hand.
- God natt broder!
- God natt kompanjon!

Ringman skrevs in som kapten på Mary Ann och blev delägare i både fartyget och lasten. Han gjorde en lista på vilka varor som skulle införskaffas, och Liljewalch beställde brädor och plank, dörrar och fönster, vagnar och kärrhjul, tunnor med tjära och beck, spett och spadar, sågar, yxor, spik, och en monteringsfärdig båt i delar. Allt stuvades i Mary Anns lastrum. För att lasten inte skulle förskjuta sig när skeppet kom ut i kraftig sjö och började kränga, fyllde man mellanrummen genom att hälla ner havre i lastrummet. Ringman valde ut en besättning på åtta man och upprättade en skeppslista med sig själv som kapten. Nu var Mary Ann klar att starta sin långa färd till Sydney i Australien.

Mary Anns skeppslista från 1839 med namnen på de 8 männen i besättningen finns bevarad. Som kapten på Mary Ann står angivet: N. P. Ringman. Men skeppslistan var felaktig. Den sjökapten som kom att segla Mary Ann till Australien hette nämligen Nils Werngren. Bakom felaktigheten i Mary Anns skeppslista och bytet av kapten döljer sig en fantastisk historia som skulle få sin fullständiga förklaring först flera år senare på Tahiti i Stilla havet.

Något måste ha väckt Liljewalchs misstankar. Han hade själv tänkt på möjligheterna till handel i Australien och Sydamerika. Han hade goda kontakter i Chile eftersom hans bror Olof med hustru och dotter bodde i Valparaiso. Mary Ann var till och med döpt efter broderns hustru och dotter, som båda hette Mary Ann.
Var inte Ringmans planer väl vidlyftiga? Han pratade så stort om sina kontakter runt jorden. Var han så rik som han påstod? Varför behövde han då handla på kredit? Hela hans andel i Mary Ann och den dyra lasten skulle ju betalas av krediterna från London. För säkerhets skull skrev Liljewalch ett brev till Gordon & Son i London och begärde betalning för Ringmans växlar. Svaret blev en chock. Gordon & Son vägrade lösa in växlarna!
Nu tog Liljewalch ett drastiskt beslut. Han kallade till sig Ringman och förklarade att han skulle bli bortkopplad från företaget om han inte kunde ordna upp sina affärer med Gordon & Son. Ringman blev förtvivlad och lovade att genast resa till London för att klara upp missförståndet med Gordon & Son.
Problemet för Liljewalch var att han hade ett lastat fartyg som låg vid kajen i Stockholm, klart att avgå till Australien. Han undersökte möjligheterna att hitta andra köpare på närmare håll, men det gick dåligt. Mary Ann måste komma iväg.
Lösningen på Liljevalchs problem blev den 24-årige sjökaptenen Nils Werngren som just hade kommit tillbaka från sin första handelsresa till Portugal med ett annat av Liljewalchs skepp, skonerten "Snäll."
Vi läser ur Werngrens dagbok: "Då jag i denna brydsamma tid kom hem från en resa till Portugal, blev jag kallad till råds och det beslutades att jag skulle lämna mitt fartyg, gå över till Mary Ann och därmed segla till England för att få affären ordnad med Gordon & Son så att dessa kunde överta fartyg och last. Kapten Ringman ville såsom passagerare medfölja, men därpå ville jag icke ingå."

Medan Werngren gjorde sig klar att segla med Mary Ann reste Ringman till London med ett annat fartyg i ett desperat försök att få Gordon & Son att gå i god för hans krediter.

Runt jorden med Mary Ann

Den 30 augusti 1839, seglade Mary Ann ut ur Stockholms hamn. Werngren seglade först till Köpenhamn där Mary Ann tog ombord proviant för den långa resan. Därefter fortsatte man till England. Den 3 oktober anlöpte Mary Ann hamnen i Cowe på ön Isle of Wight utanför Englands södra kust, nära den stora hamnstaden Portsmouth. Här blev man liggande i två och en halv månader medan Werngren förhandlade med Gordon & Son och försökte lösa problemen som hade uppstått på grund av Ringman. Väntetiden i Cowe använde Werngren till att klä skrovet på Mary Ann med kopparplåt och förstärka riggen. Ringman försökte övertala både Werngren och ägarna för Gordon & Son att återupprätta deras avtal. Men när ett annat skepp kom med brev från Sydney där Ringman utpekades som en bedragare, då blev han en gång för alla avkopplad från Mary Ann. Liljewalch beslöt att sätta allt sitt hopp till Nils Werngren, som fick uppdraget att segla till Australien och försöka sälja Mary Anns last till bästa möjliga pris.

Nio pojkar på det stora havet

Cowes är än i dag ett centrum för långfärdsseglare. I hamnen på Isle of Wight brukar båtarna samlas innan de tar det långa språnget över Atlanten till Amerika, eller över Biscaya till Medelhavet, eller söderut längs Afrikas västkust.

När jag har läst Nils Werngrens dagböcker har jag ofta funderat på om jag själv hade vågat kliva ombord på Mary Ann. Varenda nutida fritidsbåt med någorlunda vettig utrustning är oerhört mycket bättre utrustad är segelskeppen i gamla tider. På Måsen har vi, förutom sjökort och kompass, en logg som mäter hastigheten och ett ekolod som mäter vattendjupet. Med den utrustningen seglade vi i över 15 år och klarade oss bra eftersom vi seglade i skärgårdarna och nära kusterna. Mitt viktigaste instrument var en liten kompass som jag alltid hade hängande i en rem runt halsen. Genom att syfta mot 2-3 öar eller tydliga kännetecken på land kunde jag enkelt räkna ut var vi befann oss. Nästa sak vi köpte var en VHF-radio för att kunna samtala med andra båtar. Så kom mobiltelefonen och en antenn i toppen på masten för att förbättra räckvidden när vi lämnar kusten.

Den stora förändringen kom när vi skaffade vår Garmin, en liten GPS-navigator som hela tiden tar emot signaler från 12 satelliter och räknar ut båtens position, fart och kurs. Vi har också fått möjlighet att prova en vattentät bärbar dator av märket Panasonic Toughbook med sjökort i hårddisken, och en kartplotter från Raymarine som är sammankopplad med radar och autopilot. Ser man till tekniken så är vår lilla 9 meters träkoster rena rymdskeppet jämfört med Mary Ann. Ändå kan jag känna mig liten och osäker när kulingen viner i Bottenviken, eller när dimman blir tät som filmjölk i Kvarken.

Den stora skillnaden kanske var att dåtidens sjömän var verkliga sjömän. Men för Mary Ann gällde inte ens det! Av den nio man starka besättningen var det bara Nils Werngren och en av matroserna som överhuvudtaget hade varit på sjön förut. Werngren var visserligen ung, bara 24 år, men han hade seglat sedan han var liten pojke med sin far som var skeppare och lots i Malmö. Men förutom Werngren och en matros var besättningen på Mary Ann nybörjare. Tre av dem, lättmatrosen Johan Nordgren, kocken A.W. Broberg och kajutvakten Olof Joel Ericsson, var unga pojkar i 16-17-årsåldern som inte hade någon sjövana. De fick lov att vänja sig snabbt, för redan i Engelska kanalen hamnade Mary Ann i ett riktigt oväder.
Den 16 december 1839 gav Werngren order om att hissa segel och Mary Ann lämnade den skyddade hamnen i Cowes. Vi läser ur Werngrens dagbok:
"I synnerhet stredo vi emot en mycket svår sydvästan, vilken ofta fyllde hela däcket med störtsjöar, sönderslog våra vattenfat, fyllde kabyssen jämte alla våra kittlar och förstörde julmaten, tillagad på svenskt manér. Vi åt ändå av den, fastän den var saltblandad. Vad gör man icke i glädjen över att det är jul, till och med på sjön och i svår storm. Den skada vi hade lidit på segel, rigg och vattenfat borde föranlett oss att återvända till England, men vi var alla unga och livade av vårt djärva företag och lät oss icke så lätt avskräckas av de första störtsjöarna, vi hade ju så många fler att förvänta."

Visst är det lätt att tänka sig hur rädda de unga pojkarna måste ha varit när vågorna spolade över däcket och flera av seglen rämnade och slets sönder. Skräcken när Werngren gav dem order att klättra upp i de två 20 meter höga masterna för att hissa eller beslå segel. Att vägra lyda order eller ens börja diskutera var otänkbart. Den kväljande känslan när sjösjukan vände ut och in på magen. Lukten av spyor när de försökte sova i den trånga och mörka skansen framme i fören. Dånet och Mary Anns slingrande rörelser när vågorna brakade emot skrovet och hela skeppet darrade.

En allvarlig olycka var nära att inträffa den tredje dagen sedan de hade lämnat Isle of Wight. En av matroserna drabbades av yrsel när han var högt uppe i riggen. Några av de andra matroserna lyckades rädda honom och firade ner honom på däcket. Nästa dag var mannen i arbete igen, och Werngren skrev i dagboken:
" Med vilka tankar ser man icke denne djärve man svinga sig till väders, utsatt för samma faror. Sant är det att en sjöman glömmer alla vedervärdigheter, när vinden bedarrar efter en storm och solen skiner fram ibland molnen."

I början av januari 1840 var det värsta över. Mary Ann kom in i nordostpassagen med varma stadiga vindar. De blöta kläderna kunde hängas på tork och trasiga segel reparerades medan Mary Ann seglade söderut i soligt och varmt väder. Ett stort problem var att dricksvattnet i tunnorna hade blivit förorenat av saltvatten under stormen. Den 21 januari beslöt Werngren därför att man skulle gå in till Kap Verde-öarna för att skaffa färskt dricksvatten, frukt och annan proviant. När de rodde in mot stranden hamnade storbåten med vattentunnorna snett i de kraftiga bränningarna. En stor våg fyllde storbåten med vatten så att den kantrade. Tack och lov var man nära stranden så männen bottnade och kunde dra den i land. Efteråt fick de plocka upp de tomma vattenkaggarna som hade kastats ur storbåten och spritts ut längs stranden.

Två dygn senare gav Werngren sin lilla besättning order att hissa segel och fortsätta med gott dricksvatten och färsk frukt och grönsaker ombord. Nu följde många veckor av monoton segling, som bara avbröts då och då av att sjömännen lyckades fånga delfiner och fiskar med ljuster. De passerade hela det väldiga Afrika utan att ens se kontinenten. En äldre sjökapten med erfarenheter från Afrika hade gett Nils Werngren ett allvarligt råd:
- Jag råder er att hålla ut från Afrika så att ni inte syns från kusten. Ni vet aldrig vad ni kan råka ut för om ni går in i Kapstaden. I värsta fall kan ni mista både lasten och skeppet. Nej, håll långt ut och följ vindbältena längre ut i Atlanten. Och akta er för att gå för nära Godahoppsudden. Det är ett av världens farligaste farvatten, för där bildas starka strömmar och dimma när den varma Indiska oceanen möter Atlantens kalla vattenmassor.

Den gamle sjökaptenen visste vad han talade om. Boerna, som var ättlingar efter holländska kolonister som hade erövrat Kapprovinsen på 1600-talet befann sig i konflikt med både engelsmännen och de svarta xhosa- och zulufolken. Zulufolket har startat krig mot de vita. Två år tidigare, år 1838, stod ett blodigt slag vid en plats som hette Blood River. En armé på tio tusen svarta zulukrigare beväpnade med spjut och knivar anföll 464 vita boer som försvarade sig bakom en ring av vagnar. När zulukrigarna anföll öppnade boerna eld med moderna snabbskjutande gevär. Flera tusen zulukrigare massakrerades.
Den engelska kolonalmakten hade förbjudit all slavhandel. Många boer hade börjat förstå att de inte skulle kunna behålla kontrollen av Kapprovinsen. De lastade sina familjer och ägodelar på vagnar och flyttade över bergen för att bosätta sig inne i Afrika. Deras dröm var att bygga en egen boerstat där de och deras stränga kristendom skulle härska. I boernas land skulle varje fri vit man ha rätt att bruka jorden, råda över sin familj och äga sina egna slavar. Mary Ann kom seglande under en orolig tid i södra Afrika.

Nils Werngren lydde den gamle sjökaptenens råd. Han seglade långt ut i Atlanten och undvek Afrika innan han så småningom styrde Mary Ann österut in i Indiska oceanen. Under hela resan såg de aldrig skymten av Afrika. Men de fick många tecken på att det fanns land nedanför horisonten. När de befann sig rakt väster om Godahoppsudden kom stora mängder av albatrosser, havssulor och kap-duvor flygande. Besättningsmännen kom på ett sätt att fånga fåglar, de satte bete på fiskekrokar och fiskade fågel precis som de brukade fånga fisk.

Den 19 mars skrev Werngren i sin dagbok att man hade lyckats fånga 25 albatrosser och ett stort antal kapduvor med krok och lina. Under ett förfärligt oväsen stuvades de levande fåglarna in i en livbåt på däcket. Den unge kocken Broberg kunde i fortsättningen bjuda besättningen på färsk fisk och fågel när de seglade österut på Indiska Oceanen.

Den 19 april 1840, efter 89 dygn av ständigt seglande över två oceaner utan minsta skymt av land, kom äntligen ögonblicket då utkiken ropade:
- Land i sikte!

Men det var inte Australien de såg, utan Tasmanien, som vid den tiden kallades Van Diemens Land. Eftersom vädret var dåligt med stormbyar, och Werngrens sjökort över Australien var ofullständiga, vågade han inte styra in i Bass-sundet mellan Tasmanien och Australien. Istället tog han den långa vägen söder om Tasmanien innan han styrde norrut mot Australiens östkust och Sydney.
Mary Ann passerade Botany Bay och fortsatte upp mot två väldiga klippor med branta väggar som störtade rakt ner i havet. Klipporna bildade en port utanför en av världens finaste hamnar. På moderna kartor, och på kapten Werngrens sjökort, kallas de två klipporna North Head och South Head, Norra huvudet och Södra huvudet. För ursprungsbefolkningen i Australien, aboriginerna, var klipporna heliga och bar de urgamla namnen Boree och Tar-ral-be. Boree är namnet på ett trädslag som aboriginerna använde att elda med eftersom det brinner bra.

I öppningen mellan klipporna kom en liten lotsbåt seglande och mötte Mary Ann. Lotsen klev ombord och skakade hand med Werngren. På kvällen den 1 maj 1840 skrev Werngren i sin dagbok:
"Vi fick lots ombord vid Sydney Head. Han undrade vad det var för en landsman som med ett så litet fartyg hade förvillat sig till så avlägsna kuster. Fastän han inte kände vår flagga, dristade han sig att fråga vad landsmän vi var, och då han fick reda på att vi var svenskar, drog han upp en signalbok, vari han förgäves sökte efter Sverige. "Var det då i Europa eller Amerika?" frågade han. Detta kan ju vara förlåtligt nog, då Mary Ann var det första svenska fartyg, som någonsin besökt Australien. Inseglingen till Port Jackson är den mest storartade i hela världen. Så är även dess hamn den bästa på jorden. Staden Sydney var nu i sin uppkomst, men redan bedrevs här en storartad handel med Indien, Kina och Sunda-öarna."

En pitebo i Australien

Många seglare genom tiderna har blivit imponerade av den mäktiga naturen på Australiens östkust. Nästan exakt på dagen 70 år innan Mary Ann hade en annan svensk stått vid relingen på ett segelskepp och spanat ivrigt mot samma kust. Den gången, den 19 april 1770, hette skeppet Endeavour och befälhavaren var kapten James Cook från England. I motsats till lilla Mary Ann skulle både fartyget och befälhavaren bli världsberömda.

Svensken ombord på Endeavour var Daniel Solander, född i Piteå i en prästfamilj och en av Carl von Linnés främsta lärljungar. Solander var botanist på kapten Cooks första upptäcktsresa runt jorden. Ombord fanns också hans chef och gynnare, den rike godsägaren Joseph Banks som hade ett brinnande intresse för de nya vetenskaperna som utvecklades vid den här tiden.
När Endeavour kastade ankar i den stora bukten söder om nuvarande Sydney, steg Banks och Solander i land. De trodde inte sina ögon. Nästan vid varje steg fann de en ny växtart! De döpte därför bukten till Botany Bay innan de fortsatte norrut längs kusten för att forsätta sina upptäcktsfärder. Daniel Solander blev den förste vetenskapsman som gjorde en vetenskaplig beskrivning av Australiens mest kända djurart, landets nationalsymbol: kängurun.

Innan James Cook och hans besättning kom till Australien hade de besökt Nya Zealand och hamnat i flera konflikter med ursprungsbefolkningen där, maorierna. Men i Australien blev det annorlunda. Aboriginerna höll sig på avstånd och undvek främlingarna med sina flytande farkoster och stora vita segel. Kanske trodde de till en början att besökarna var varelser från en annan tid eller en annan värld. I deras föreställningsvärld var allting i naturen och människornas liv förbundet med olika andeväsen och dimensioner som kallades drömtid.
När England koloniserade Australien var Parramatta River och de många skyddade vikarna som bildar Sydneys hamn bebodda sedan mycket länge av en kustbefolkning av aboriginer. De bodde i grottor och enkla hyddor och livnärde sig på att jaga, fiska och samla ätbara djur och växter. Eftersom havet var fullt av djur hade de antagligen ett ganska bra liv. De fångade och livnärde sig på olika sorters fisk, fåglar och fågelägg, sköldpaddor, musslor, krabbor, men också större havsdjur som säl och val. De hade enkla och lätta fiskeredskap som spjut, harpuner och linor med krokar av ben. De byggde kanoter av bark och var skickliga att färdas med dem i floderna men också ute på öppna havet.

Sjökaptenen Watkin Tench beskrev sina intryck av urinnevånarna 1788:

"Kanoterna som de använder för att fiska med är lika eländiga som deras hyddor. De består av stora barkstycken som är hopbundna i bägge ändar av vidjor. Den skicklighet och det mod som de visar när de färdas med dem långt ute till sjöss, är emellertid värd det största beröm. Man ser sällan en kanot utan att det brinner en liten eld ombord, där de bereder fisken så fort den är fångad."

En annan engelsman vid namn Collins, blev vittne till hur en grupp kvinnor var ute och fiskade med kanoter 1798.
"Kvinnorna sjunger för det mesta medan de fiskar, och jag har ofta sett dem i sina kanoter tuggande på senor, muskler eller kokt fisk som de spottar i vattnet och använder som bete."

Det skulle inte dröja länge förrän landets urinnevånare hårdhänt hade fått lära sig att de vita besökarna inte var några vänligt sinnade gudar. Resultatet för Australiens urinnevånare blev ungefär det samma som för de flesta andra folkslag som mötte europeerna under kolonialismens höjdpunkt: sjukdomar, rasism, slaveri, diskriminering, plundring.

Vad kapten Nils Werngren inte såg

Australiens nationaldag firas till minnet av när en flotta med segelskepp från England under befäl av en kapten Arthur Phillip landsteg i Sydney den 26 januari 1788. Skeppen lossade sin last, som bestod av landsförvisade människor från England. Brottslingar och upprorsmakare, tjuvar och prostituerade och lycksökare packades i segelskepp, seglades runt jorden och släpptes ut på Australiens stränder där de fick en andra chans att bygga en tillvaro i det nya landet. Deras frihet kom att betyda undergången för en stor del av landets urinnevånare.
När Mary Ann seglade in mot Sydney den 1 maj 1840 hade engelsmännen redan påbörjat folkmordet på Australiens aboriginer. Den engelska administrationen i Australien sålde mark till de vita invandrarna utan att ta hänsyn till att landet redan var befolkat. Flera olika folk, som av de vita klumpades samman i namnet aboriginies, fördrevs från det land där deras förfäder hade levt i minst 5000 år. När de några gånger försökte göra motstånd mot att främmande vita människor stal deras land, blev de nedkämpade med vapen. De vita nybyggarna hade köpt marken av den Engelska kronan, så marken var ju deras.
En lång rad konflikter urartade i en massaker i Moorundi år 1841 då ett stort antal urinnevånare, män, kvinnor och barn, mördades. Men det som tog livet av de flesta var inte öppet våld, utan sjukdomar som de vita förde med sig på sina segelskepp: influensa, lunginflammation, mässling, smittkoppor, syfilis. Människorna dog i massor av ganska enkla sjukdomar som de inte hade någon immunitet mot. När hoppet och självkänslan var som lägst kom de vita köpmännen med samma gåva som de gav indianerna och andra erövrade folk: glädjevattnet, alkoholen. Folkmordet fullbordades.

Sjökaptenen Nils Werngren som seglade Mary Ann och Bull till Australien just under de här åren framstår som en man av sin tid. Gudstjänst hölls varje söndag under världsomseglingarna och han var noga med moralen. Spritdrycker var förbjudna ombord. Ingenstans i Werngrens dagbok märker man att han tänkte på de verkliga konsekvenserna av den världsomspännande erövring han deltog i. För honom handlade det om att segla till andra länder och köpa och sälja varor med förtjänst. Inte ens när han hade en affärsidé som gick ut på att sälja snabba svenska segelskepp för att tjäna pengar på opiumhandeln till Kina märker man någon tanke på de fruktansvärda konsekvenser opiumhandeln skulle få för kineserna.

Jag tror inte att Werngren och hans besättning tänkte några stora allvarliga tankar om kolonialismen när de gick runt hamnkvarteren i Sydney för att hitta en krog med kallt öl och lagad mat. Nio unga män och tonårspojkar hade varit ensamma med varandra ombord på Mary Ann i flera månader. De hade seglat över två av jordens oceaner. De var glada över att komma i land, och jag tror att de vände sig om efter varenda klänning som fladdrade förbi.

Ett överraskanske möte

Efterfrågan på varor var stor i Sydney, så Werngren lyckades snabbt få hela lasten såld. Han skriver i dagboken:

"Efter vår landstigning försålde jag hela vår sorterade last inom några timmar. Blott genom att genomögna fakturorna gav mig köparen ett pris varmed jag var nöjd. Denne köpare var en så kallad "ticket -of-leaveman", som var från England hitdeporterad för livstiden. Köparen av min last blev så småningom en av stadens rikaste män."
Nu var Werngrens första uppgift avklarad. Nästa steg var att hitta ny last som kunde ge inkomster under den långa seglingen till Sydamerika och vidare hem till Sverige. I Sydney hittade han ingenting. Men så fick han höra talas om att man hade börjat bryta kol i en gruva en bit norr om Sydney. Werngren bestämde sig för att segla till den lilla hamnstaden Newcastle där kolet skeppades ut.
När manskapet samlades vid Mary Ann för att lämna Sydney upptäckte Werngren att en av matroserna hade rymt. Det förargade honom eftersom matrosen som varit fiskare i Blekinge var en skicklig sjöman. Med en man mindre i besättningen seglade Mary Ann till Newcastle, ett litet samhälle med en hamn som skyddades av en udde och en stor klippa ute i vattnet. Werngren gav order om att kasta ankar ute på redden och roddes in till kajen i en av Mary Anns livbåtar. När han steg i land välkomnades han av hamnkaptenen, en engelsman vid namn löjtnant Jackson.

- Välkommen kapten, sade löjtnant Jackson. Ert fartyg är det första fartyget från Europa som besöker vår hamn.
Löjtnant Jackson visade runt Werngren i den lilla hamnstaden som bestod av några lagerbyggnader nere vid hamnen, ett litet torg, ett 30-tal hus och en kyrka. På kullarna bakom husen gick får och betade. Löjtnant Jackson pekade mot en brant klippa vid havet.
- Där uppe har jag min utsiktsplats över hamninloppet. En dag för ett par år sedan såg jag ett underligt föremål som flöt i vattnet ute i bukten. Jag tog med mig några man i en roddbåt som har tillhört en valfångare och rodde ut. När vi kom närmare såg vi att det var vraket av en liten skonare med två master. Hela båten var överväxt med sjögräs och havsmask. När vi steg ombord hittade vi tre besättningsmän.

- Levde männen? frågade Werngren.
- En av dem var död. De två andra levde nätt och jämt. Vi gav dem vatten att dricka och bogserade vraket in till land. Den döde sjömannen begravdes och de två andra fick vård för sina skador. Den ene var en inföding och den andre var en vit man.

- Vad hade de drabbats av?
- Svår skörbjugg, torka och utmattning. De var uppsvullna och hade sår över hela kropparna. Läpparna var spruckna av solen och saltvattnet. Först var vi rädda att de skulle dö. Men så småningom började de tillfriskna. Då kunde jag förhöra den vite mannen om vad som hade hänt. Han berättade att han var sjökapten och att båten och pärlorna tillhörde honom. De hade varit ute på pärlfiske bland olika söderhavsöar.

- Var hörde pärlfiskefartyget hemma? frågade Werngren.
- Jag vill minnas att han nämnde Tahiti. När de hade fått full last hade de seglat mot Sydney. Men de hade råkat ut för en storm och kommit vilse ute på havet. När veckorna gick hade maten och dricksvattnet tagit slut. Flera av besättningmännen hade blivit sjuka och när de dog hade man kastat dem i havet.

- Hade de seglat ända från Tahiti? frågade Werngren. Det är ju nästan tvärs över Stilla havet, längre än mellan Europa och Amerika.
- Ja, och i en liten dålig båt dessutom. Kaptenen berättade att när de hade kommit vilse hade han bara hållit kurs rakt västerut och räknat med att förr eller senare komma till Australien eller Asien. Det han berättade verkade stämma för när vi inspekterade fartyget hittade vi en massa pärlmusslor och glasflaskor som var fyllda med pärlor.

- Förhörde ni infödingen också? frågade Werngren.
- Vi försökte. Men han talade inte engelska. Den ende som kunde förstå hans språk var kaptenen, så han tolkade. Det han sade verkade stämma med vad kaptenen berättade.

- Fanns det ingen skeppslista med uppgifter om besättningen, eller några dokument som visade vem som ägde fartyget?
- Ingenting. Men vi såg ingen anledning att misstro kaptenen. Vi lossade lasten, drog upp skutan och gjorde henne i ordning. När kaptenen och infödingen hade blivit något så när återställda, seglade jag med dem i deras fartyg till Sydney. Där sålde kaptenen båten och pärlorna. Han tjänade en mindre förmögenhet, och betalade mig för den hjälp jag hade gett honom.

- Vad gjorde han sedan?
- Han umgicks en del med affärsfolk i Sydney. Sedan tog han hyra på ett fartyg som skulle till England.
- Minns ni vad kaptenen hette?
- Han hette Ringman. Har ni hört talas om en sådan person?
- Ja, det har jag, svarade Werngren som hade lyssnat på löjtnant Jacksons berättelse med allt större häpnad. Här hade han seglat runt hela jorden och av en fantastisk slump hade han seglat upp till Newcastle för att lasta kol och råkat träffa den enda människa i världen som kunde förklara hur Ringman hade kommit till London som en förmögen man, med kontakter och fina intyg från Sydney. Vem var egentligen kapten Ringman? Vems var fartyget och pärlorna? Det skulle ta flera år och två ytterligare världsomseglingar innan Werngren fick svaren på frågorna om Ringman.

Runt Kap Horn

När Nils Werngren hade lastat Mary Anns lastrum fullt med kol tog han avsked av löjtnant Jackson och seglade till Valparaiso i Chile där han sålde kolet och fortsatte en bit norrut längs kusten till Huasco för att lasta kopparmalm. Därefter seglade han söderut längs Chiles kust. På julaftonen 1840 rundade Mary Ann Kap Horn i en hård västlig storm. Werngren skrev i dagboken:

"Med den tunga malmlasten slingrade vår lilla Mary Ann ovanligt hårt men lyckades komma runt Kap med ingen annan skada än att en matros föll ned i däcket från fockrån och slog ut ett öga samt spräckte huvudskålen. Men efter hopsyning och förbindning blev mannen vid liv och fick efter några veckor sin syn någorlunda åter, så att han kunde tjänstgöra. Så lätt botas ungdom på sjön i den friska sjöluften."

När Mary Ann hade rundat Kap horn och seglade norrut mot ekvatorn blev vädret varmare och man fortsatte över Atlanten till England. Werngren sålde kopparlasten i Swansea och funderade på vad han skulle köpa för att ta hem till Sverige. Han fyllde Mary Ann med ett stort parti salt som han hade fått tag på i Swansea till ett bra pris. Salt gick alltid att sälja, det var ju det främsta sättet att konservera mat på den tiden, 100 år innan kylskåpen och frysboxarna var uppfunna.

Den 6 maj 1841 kom Mary Ann tillbaka till Stockholm. Ryktet om hennes ankomst hade flugit före henne, och en bogserbåt kom och mötte och förde henne in till kajen vid Stockholms ström. Där hade en stor skara affärsmän från Stockholms Börs och andra nyfikna samlats. Werngren öppnade två flaskor portvin som oöppnade hade följt med Mary Ann jorden runt eftersom Werngren hade infört spritförbud ombord. Man hurrade och skålade för Mary Ann och hennes 24-årige kapten som hade gjort Sveriges första världsomsegling.

Även Aftonbladet var där. Nog kan man tycka att tidningen hade kunnat göra en bättre artikel än den rad man publicerade den 6 maj 1841 under rubriken Handelsunderrättelser:
"Med skepparen Werngren från Swansea. C.F. Liljewalch. 1050 tunnor salt."
Undrar just vad Aftonbladet av i dag hade gjort av Mary Anns resa runt jorden?

Under Werngrens världsomsegling med Mary Ann hade Liljewalch låtit bygga tre nya skepp på varvet i Luleå. Nu sålde han Mary Ann och erbjöd Werngren att välja ett av de nya segelskeppen för nästa långresa. Werngren inspekterade de tre skeppen och fastnade för brigantinen Bull, som var större än Mary Ann.
Men hur blev det med den mystiske kapten Ringman och hans pärlor? Måste vi vänta tre år och segla runt jorden ytterligare två gånger med kapten Werngren innan vi får svar på frågorna? Nej, vi reser direkt till Tahiti!

Bedragaren på Tahiti

Sent på eftermiddagen den 9 maj 1844 kom den svenska skonerten Bull långsamt seglande in mot hamnen utanför Tahitis huvudstad Papeete. Det var sex månader sedan kapten Nils Werngren hade lämnat Stockholm på denna sin tredje världsomsegling. Det skulle dröja ytterligare två och ett halv år innan han var hemma igen.

Seglen revades och ankaret föll med ett plumsande ner i det klara vattnet och lade sig på sandbottnen. Ankarkättingen rasslade ut. Fartyget vred sig långsamt och stannade med fören mot vinden när ankaret fäste i sanden och kättingen spändes.

När de närmade sig Tahiti hade Werngren observerat flera brittiska krigsfartyg som cirklade runt öarna. Men inget av dem hade stoppat eller prejat Bull. Skönt att vara framme, tänkte han. De hade varit på väg i nästan en månad sedan den 11 april då de lämnade Sydney. Werngren tog upp tubkikaren och spanade in mot land. I toppen på flaggstången vid det kungliga palatset Tarahoi vajade den franska flaggan. Så fransmännen har tagit över, tänkte han. Hur ska jag nu få tag i Brunius?
Skälet till att Werngren hade seglat till Tahiti på sin tredje världsomsegling var lika känsligt som obehagligt för honom. När han hade kommit tillbaka till Stockholm från sin förra långresa hade Carl Fredrich Liljewalch bett honom rekommendera någon till befattningen som superkarg på det nya skeppet Edward som Liljewalch hade låtit bygga i Sikeå söder om Skellefteå i Västerbotten.
Superkargen var en viktig person på de gamla handelsskeppen. Namnet kom ursprungligen från spanskans super (över) och carga (last), alltså den person som var ansvarig för lasten. Superkargen sålde och köpte varor och gjorde upp handelsavtal. Ofta var superkargen överordnad kaptenen på skeppet och bestämde till vilka hamnar fartyget skulle segla.

Werngren hade talat varmt för en ung man som han kände: Theodor Brunius. På hans rekommendation hade Liljewalch anställt Brunius som superkarg på Edward under skeppets handelsresa till Australien. Men Brunius hade visat sig vara en bedragare. Han hade sålt Edwards last som bestod av järn- och stålvaror och olika träprodukter, bland annat en nedmonterad båt som kunde sättas samman som en byggsats. När Brunius hade kasserat in betalningen i Liljewalchs namn hade han försvunnit bland söderhavets öar med alla pengarna. Werngren hade spårat Brunius till Tahiti där han hade etablerat sig som handelsman och skeppsredare.

Werngrens uppdrag var nu att få tag i honom och dra honom inför rätta, eller åtminstone få tillbaka så mycket som möjligt av Liljewalchs pengar.

Men det visade sig snart att Werngren hade kommit till Tahiti vid fel tillfälle. Frankrike hade nyligen tagit makten över Tahiti och alla utlänningar som befann sig på Tahiti vid övertagandet betraktades som franska undersåtar med fullt skydd av den franska staten. Det innebar att Brunius var oåtkomlig för den svenska rättvisan.
Werngren skrev brev efter brev till Brunius. Han började med att vädja till hans samvete. När det inte gav resultat skärpte han tonen.

"Tahiti 23 maj 1844.
Herr A.B.T Brunius,
" (...) Med detta jäckeri med likvider och remissor har herr Liljewalch och jag själv låtit oss nöja sedan augusti 1842, då uti hederslöfte till mig och skriftlig underrättelse till herr Liljewalch försäkrades att inom 4 á 5 månader 2.500 pund skulle remitteras och att osålda varor uppsteg till ytterligare 3.000. Tro inte att vi svenske män låter längre dagtinga med oss om ny kredit och goda löften. Jag fordrar nu bestämd och ordentlig redovisning för hela Edouards last. (...)

Mina order lyder att ej lämna dessa så oredliga affärer ouppgjorda, ej heller till någon tredje man, utan att ovillkorligen bereda ett slut på saken."

N. Werngren"

Veckorna gick under påfrestande förhandlingar med Brunius. Men Werngren skulle snart få annat att tänka på.

Krig i Söderhavet

I ett brev till Liljewalch hemma i Sverige skrev Werngren den 13 juni 1844:

"Fransmännen har tagit denna jämte många andra öar i närheten i besittning, alla Marquisesöarna och troligen inom kort hela Söderhavet vill dem tillhöra. Flera drabbningar har träffats med infödingarna, varuti mången stupat. Oroligheter spörjes daglingen. Drottning Pomare med familj har tagit tillflykt ombord uti en liten engelsk örlogsskonare, vilken är strängt bevakad av fransmännen och franske guvernören har tagit drottningens palats och egendom i besittning. Tvenne engelska örlogsskepp har här utanför kryssat i flera dagar, men förbjudna att komma in och förlösa dessa stackars personer."

Drottning Pomare är en av de mest kända regenterna i Tahitis historia. Hon var protestant och god vän med den engelske missionären George Prichard, som dessutom var engelsk konsul på Tahiti. När England och Frankrike stred om herravädet i Stilla havet ville drottningen att Tahiti skulle bli ett skyddsområde under England. Men den franska flottan var överlägsen och hade nyligen tagit över öarna. Drottning Pomare skrev då ett brev som tolkades som en uppmaning till revolt. Anhängare till drottningen hade samlat en styrka på 2000 man och hade börjat anfalla franska posteringar från baser i djungeln och i bergen. Pritchard togs till fånga av fransmännen och utvisades till Valparaiso i Chile. Den franske guvernören tvingade drottning Pomare att lämna sitt residens på ett mycket förolämpande sätt och han flyttade själv in i drottningens stora hus. Situationen var explosiv. Ett stort krig i Stilla havet mellan England och Frankrike hotade.

En oväntad gäst

En morgon kom en fransk fregatt glidande fram mot Bull. Seglen revades och det stora krigsskeppet med sina långa rader av hotfulla kanoner gled sakta utmed det lilla svenska handelsskeppet. På ett kommando kastades linor över till Bull vid fören och aktern och franska matroser äntrade Bull medan soldaterna på det franska skeppet stod beredda med gevär i händerna. Werngren gav tecken till sin besättning att inte göra något, och så vinschades de båda skeppen in mot varandra. En visselpipa ljöd, och fregattens franske befälhavare kom ombord på Bull. Han hälsade med en stram honnör och begärde att Werngren skulle ta emot en gäst på det svenska fartyget. Werngren kunde inte annat än acceptera.

När Werngren såg gästen komma emot sig drog han efter andan. Gästen var en kvinna i 30-årsåldern med långt svart hår som böljade över axlarna ända ner till hennes höfter. I håret var fäst en enda vit blomma. Kvinnan var klädd i en mörkbrun fotsid klänning med vit spets runt halsen. Werngren förstod genast vem hon var: drottning Pomare Vahine IV av Tahiti.

- Kapten, jag beklagar om min närvaro på ert fartyg orsakar er problem, sade drottningen på felfri engelska.
- Ers majestät är välkommen, svarade Werngren och bugade.

Det här var inledningen till en liten episod i maktkampen mellan Frankrike och England om herraväldet över Stilla havet där Sverige kom att spela en liten roll. Bull betraktades som ett neutralt skepp i den ömtåliga situation som hade uppstått, och drottning Pomares besök på det svenska skeppet gav en tids andrum åt parterna.
Dygnen på Bull med drottning Pomare som gäst blev några av de mest intressanta i kapten Werngrens liv. Drottningen visade sig vara en kvinna med stark utstrålning. Efter en middag av halstrad fisk, sötpotatis och frukt gick de ut på på däcket. Solen var på väg att sjunka över palmerna inne i Papeete och horisonten färgades röd.

- Man har sagt mig att ni är från Sverige, sade drottningen.
- Det är sant, svarade Werngren.
- Hur är det att leva där?
- Kallt Ers majestät. Men jag har inte varit hemma på länge.
Hon log.
- Här kan det bli lite väl varmt ibland, sade hon och kastade en blick mot den franska fregatten. Säg mig kapten, har ni hört talas om en svensk som hette Ringman?
- Ja, ers majestät.
- Vad har ni för uppfattning om honom?
- Han var en bedragare.
- Då är vi överens. Lever han?
- Ja, Ers majestät. Det är faktiskt på grund av honom som jag befinner mig här.
- Nu måste ni förklara er, kapten.
Wernman berättade hur Ringman hade dykt upp i Stockholm sommaren 1839 och hur han hade imponerat med sitt världsvana sätt, sina pengar och sina fantastiska berättelser från Söderhavet.
- Han påstod att han var personlig vän med Ers majestät.
- Det var han också till en början, svarade drottningen. Fortsätt er berättelse.
- Ringman blev presenterad för de ledande handelsfamiljerna i Stockholm, och han gav två levande strutsar i gåva till kronprinsens barn...
Drottning Pomare brast ut i skratt.
- Han var en man som visste hur han skulle få kokosnötter att falla från palmerna utan att behöva klättra själv! sade hon. Men vi har ett annat ordspråk också: Kokospalmen böjs inte av sig själv. Den böjs av vinden. Det finns en orsak bakom allt även om orsaken inte alltid är så tydlig. Var hittade Ringman de människor han kunde utnyttja?
- En av den svenske kungens bästa vänner är en handelsman vid namn Carl Fredrich Liljewalch, svarade Werngren. Ringman gjorde sig bekant med Liljewalch och övertalade honom att bli hans kompanjon. Liljewalch köpte varor och fyllde sitt skepp Mary Ann för att segla till Australien och sälja varorna. Men så blev han misstänksam och avslöjade Ringman som en bedragare.
- Så Ringman kom aldrig iväg? frågade drottningen.
- Nej, han blev avskedad. Istället fick jag uppdraget att segla skeppet till Australien. Och nu är jag här på ett annat uppdrag åt Liljewalch.
- Menar ni den andre svensken här i Papeete?
- Ja, Ers majestät. Känner ni herr Brunius?
För andra gången skrattade drottningen.
- Är alla svenskar bedragare eller bedragna? Jag har hört talas om breven som har sänts mellan er båda. Ni kanske skulle sätta er ner vid en palm och dricka kava och tala med varandra istället, kanske titta på några vackra vahines som dansar. Ni europeer är så allvarliga.
- Det handlar om mycket pengar Ers majestät, och sviket förtroende. Jag rekommenderade Brunius för min arbetsgivare.
- Det var värre. Ibland har jag tänkt på vad jag hade gjort med Ringman om jag hade fått tag på honom. Han svek även mitt förtroende.
- Jag har undrat i flera år vad Ringman gjorde här på Tahiti, Ers majestät.

Medan solen sjönk och den tropiska natten sänkte sig över bukten berättade drottningen av Tahiti för den svenske sjökaptenen hur ett valfångsfartyg hade gått på grund i en storm och hur vraket hade spolats upp på land. Efter olyckan inspekterade drottningen vraket och mötte de överlevande sjömännen. Bland dem fanns svensken Ringman, som berättade att han var timmerman och båtbyggare. Drottningen frågade om han kunde åta sig att bygga om vraket av valfångaren till ett mindre fartyg som skulle passa för pärlfiske.

Ringman kopplade på all sin charm och fick uppdraget. När ombyggnaden var färdig utsåg drottningen Ringman till kapten på skutan, och han sändes ut som drottningens representant bland öarna för att bedriva fiske och handel med pärlor. Affärerna gick bra ända tills drottningen fick veta att Ringman hade börjat stjäla pärlor och gjorde egna affärer på sidan om. Hon gav order om att han skulle fängslas nästa gång han kom tillbaka till Papeete. Men Ringman blev varnad och flydde mot Australien med pärlfiskebåten full av pärlemorskal och glasflaskor där han förvarade en förmögenhet i pärlor.

- Så ni ser, kapten. Ringman lyckades bedra även mig.
När drottningen var färdig med sin berättelse satt Werngren tyst en lång stund. Äntligen hade han fått svaren på sina frågor.

Efter några dygn ombord på de svenska fartyget förflyttades drottning Pomare till en ö i närheten. Sveriges lilla roll i konflikten glömdes bort medan England och Frankrike fortsatte att strida om makten över Tahiti. Efter en månads uppehåll i Papeete lättade Werngren ankar den 13 juni 1844 och seglade därifrån med Bull.
Werngrens tredje världsomsegling blev hans längsta. Innan han kom hem till Stockholm den 11 juni 1846 hade han besökt bland annat Hawaii, Manilla och Hongkong. Han hade seglat bland isbergen utanför Kamschatka i Ryssland, tagit sig upp med Bull i den farliga Columbiafloden i Amerika, besökt flera hamnar i Californien, återvänt till Hawaii igen, seglat söderut över ekvatorn och passerat Kap Horn och vidare upp till New York innan han till slut återvände hem över Atlanten.
Där hade vi kunnat lämna Nils Werngren. Vi hade kunnat låta honom vila upp sig efter sin tre år långa världsomsegling. Men jag kan inte släppa honom ännu. Jag måste berätta om en underlig sak som har förbryllat mig mycket när jag har läst hans dagbok.

Från fruset hav till tropiska korallrev

En vinterdag tog jag en paus i mitt sökande i spåren efter Nils Werngrens världsomseglingar och skeppsbyggarepoken i 1800-talets Luleå. Jag gick ner till malmhamnen på andra sidan isbrytarna och spände på mig långfärdsskridskorna. Det hade varit plusgrader i över en vecka så snön hade smält och isen hade täckts av vatten. Men så hade kylan kommit och nu var hela skärgården täckt av milsvida spegelblanka isar. Längs stränderna hade vattnet på ytan frusit och när vattnet hade sjunkit såg det ut som om stenarna hade sprängt sig upp genom isen. I den nya genomskinliga isen syntes fantastiska former, geometriska mönster, hela galaxer med solar och planeter.

Jag reste mig upp på skridskorna. Efter några trevande steg fick jag den rätta rytmen och gled ut på fjärden. Jag var inte den enda som var ute. Ett gäng småkillar spelade hockey på blankisen. Några farbröder satt som vanligt och pimplade. Här och där kom skridskoåkare glidande på väg ut mot havet. På udden vid Oscarsvarv där Luleälven rinner ut i stadsfjärden hade en man dragit ut en isjakt och höll på att fästa seglet på masten. Jag bromsade in när jag upptäckte att det var Sonny Sunnerö, en bekant som jag hade lånat långfärdsskridskor av vintern innan.
- Så du har skaffat långfärdsskridskor nu? frågade Sonny.
- Jag fick dom i julklapp av Kerstin, svarade jag.
- Vill du prova på hur det är att åka isjakt? Det blir min första tur med den här. Jag har byggt den med två sittplatser så att min fru kan följa med.

Ja, för sjutton, tänkte jag och spände av mig skridskorna och satte mig på det ena sätet. Sonny knuffade igång isjakten och drog åt skotlinan så att seglet fångade vinden. Jakten tog fart och det började blåsa om öronen. Medarna rasslade och hela isjakten skakade. Vi susade förbi den lilla ön Gråsjälören. Sonny svängde skarpt mot malmhamnen och plötsligt såg jag hur den ena av de tre medarna lättade från isen. Helvete nu välter vi, hann jag tänka. Men Sonny släppte ut seglet lite och så kom meden ner på isen igen. Det var som att segla med en båt på så hård kryss att vattnet sprutade upp på däcket. Men istället för 6-7 knop körde vi i 60-70 kilometer i timmen.

- Häftigt va? ropade Sonny. Jag nickade och höll mig fast. Det var som att åka med en snabb sportbil på en kurvig väg. Jag insåg att Sonny visste vad han gjorde så jag började njuta av farten. Fy faan vilken segling, vilken fart!
Sonny svängde till höger ute i farleden och fortsatte mot Tjuvholmssundet som i gamla dagar var infarten till hamnen i Luleå. När vi kom in mot Tjuvholmssundet dog vinden. Nu fick vi lov att kliva av och skjuta på isjakten en bit tills Germandöfjärden öppnade sig på andra sidan och vinden kom tillbaka.

Genom det här sundet seglade Nils Werngren när han begav sig ut på sina världsomseglingar, tänkte jag när jag gick och sköt på isjakten. Här kom han med Mary Ann och Bull. Tjuvholmssundet hade inte fått sitt namn för att det skulle ha funnits tjuvar vid sundet, utan därför att det var en sällsynt svår passage för segelfartygen, som inte hade motorer. Att försöka kryssa genom det smala sundet var dödsdömt. Ofta tvingades skeppen ligga i veckor och vänta på rätt vind. I Luleå stadsarkiv finns mängder av gamla klagomål och skrivelser där rederier och skeppare har tvistat med Luleå stad om vem som hade ansvaret för att fartygen ofta gick på grund i det smala sundet med sina förrädiska sandbankar. Kraven på muddring och breddning av Tjuvholmssundet har varit en lång följetong i Luleå kommun, ända tills man byggde den nya farleden förbi Liggskär och Klubbviken som fartygen använder i dag.

Medan Sonny och jag gick där och stretade med isjakten flög mina tankar runt jorden. Jag såg en segelskuta kryssa fram och tillbaka i närheten av en tropisk ö med palmer på stränderna. Jag kände igen segelskeppet. Det var brigantinen Bull från Luleå, och skepparen som stod vid relingen och spanade ner i vattnet medan han gav order till styrmannen var vår gamle bekant kapten Nils Werngren. Efter två dygns kryssande utanför de livsfarliga korallreven hade Werngren äntligen hittat en smal öppning i reven och kunde sakta lotsa in Bull mot ön. Sundet kallas sedan dess Bull Pass, eller Passe du Taureau på franska som i dag är språket på ön. Så gick det till när en segelskuta byggd i Luleå fick ge namn till ett sund vid korallreven utanför en söderhavsö i Stilla havet. Ön heter Uvea och är den nordligaste av tre öar utanför Nya Kaledonien, nordost om Australien. I dag är öarna i området idylliska semesterparadis med långa vita sandstränder. På 1840-talet var det annorlunda.

På farligt uppdrag i Söderhavet

Mellan augusti och november 1842 seglade Nils Werngren fram och tillbaka bland öarna i Nya Kaledonien med briggen Bull från Luleå. Han var ute på ett livsfarligt uppdrag.

Den 23 juli 1842, innan han gav sig iväg från Sydney, skrev Werngren till Liljewalch hemma i Sverige:
"Som ingen utväg var att över Valparaiso göra någon stor frakt, antog jag befraktning härifrån på 6 månader á 1 pund per ton, 170 ton per månad att segla till Söderhavsöarna och där mot byte bekomma last för att gå till Kina med. För denna frakt skulle jag intet seglat, om ej i hopp att för ett förmånligt pris kunna sälja fartyget därstädes, samt med detsamma kunna inhämta kunskap om denna så förborgade handel, samt troligen kunna få order på byggnad av snällseglande fartyg för deras opiumhandel. "Bull" faller dem ganska väl i smaken såväl här som andra hamnar vi har varit. Så troligen blir jag "skutlös" om vi räcker Kina. Många har haft spekulationer på fartyget, men handlingen fattas."

Werngren hyrde alltså ut fartyget för att få inkomster eftersom han hade misslyckats med att hitta någon som behövde frakta varor till Chile. I sin dagbok beskriver han en rad dramatiska möten med befolkningarna på öarna under den sex månader långa resan. Men det finns en underlig sak i Werngrens dagbok: Han nämner inte med ett enda ord till vem han hyrde ut fartyget. Det är underligt eftersom hans dagbok i övrigt är så detaljerad när det gäller alla andra personer han möter under sina resor. Vem var den mystiske mannen som hyrde Bull och seglade ett halvt år bland Söderhavets öar med Werngren?

Svaret hittade jag hos historikern Dorothy Shineberg i Australien, som ägnade en stor del av sitt liv åt att skildra Stilla havets kolonisering. Tack vare Dorothy Shineberg vet vi att Werngrens hemlige gäst ombord på Bull hette Andrew Cheyne. Han hade vuxit upp på Shetlandsöarna och var en av de många handelsmän och äventyrare som försökte skapa sig rikedomar på öarna i Stilla havet vid den här tiden.

Vad Werngren inte visste var att även Andrew Cheyne skrev dagbok. Dorothy Shineberg hittade hans handskrivna manus, och gav ut anteckningarna i boken: "The trading voyages of Andrew Cheyne 1841-1844." (Andrew Cheynes handelsresor 1841-1844.)
Jag sökte efter Dorothy Shineberg på internet och fick veta att hon var professor på universitetet i Canberra i Australien. Men när jag bad att få hennes adress fick jag svaret att hon hade dött hösten 2004. Universitet skickade en lista över alla hennes publikationer och anteckningar, och jag beställde boken om Andrew Cheyne och en del annat material. När boken kom från Australien visade den sig vara en spännande lunta på drygt 300 sidor. Här tonade en helt annan bild av Nils Werngren fram.
Andrew Cheyne hyrde Bull av Nils Werngren den 21 juli 1842. Hyrtiden var på 6 månader och priset var 171 pund per månad. Cheyne skriver i sin dagbok:
"Det fastställdes att jag skulle ha ensam kontroll över skeppet och besättningen från detta datum. Kaptenen måste lyda mina order på alla sätt. Detta gällde så väl vilken kurs vi skulle ta, var vi skulle stanna och bedriva handel, och vilka hamnar, klippor eller korallrev som jag valde att segla till i Stilla havet. (...) Jag hade rätt att ta ombord så många extra besättningsmän jag ville, under mitt befäl. När skeppet var fullastat skulle vi fortsätta till den hamn i Kina som jag valde. Bötesbeloppet för att att inte lyda mina order eller vid brott mot avtalet var 2000 pund."

Nu började en påfrestande resa i farliga vatten. Cheyne tog med nio egna besättningsmän ombord på Bull och gav order till Werngren att segla mot nordost till ögruppen Nya Kaledonien. Målet med resan visade sig vara att avverka sandelträ, en trädsort som hade blivit en viktig handelsvara vid den här tiden. I Kina användes sandelträ till rökelse i templen och i hemmen och man betalade mycket för varan. På flera öar uppstod konflikter med innevånarna när Bull kastade ankar och besättningen gick i land och började avverka i skogen. Stämningen ombord på skeppet blev allt mer pressad. Cheyne skriver i sin dagbok om ständiga gräl med Werngren:

"Kapten Werngren verkade inte bry sig om ifall jag lyckades få någon last ombord eller inte. Istället för att hjälpa mig att hugga och barka trä, sysselsatte han sin besättning med att sy nya segel till skeppet. När jag klandrade honom för hans brott mot avtalet svarade han att det inte ingick att skicka sina män iland med båtar för att hugga träd och bedriva handel. Han sade att resans syfte hade hållits hemligt för honom i Sydney, och han tänkte inte riskera livet på sina män. (...)
Detta blev den mest påfrestande resa för mig. Jag hade ingen vän eller förtrogen att tala med, och ingen som jag kunde lita på. Med svag hälsa, utsatt för attacker från skoningslösa vildar närmade sig stormperioden som hotade att förvandla hela resan till ett misslyckande. Mina känslor och min förtvivlan är lättare att föreställa sig än vad jag kan beskriva.

(...) och det uppstod ständiga gräl mellan mig och kapten Werngren."

När jag läste Werngrens och Cheynes dagböcker bredvid varandra blev jag allt mer förbryllad. Alla viktigare händelser, platser och datum var beskrivna i båda dagböckerna. Men det finns en stor skillnad: I Cheynes dagbok är det han som för befälet och det är han som går iland och förhandlar med olika hövdingar. Det är han som leder expeditioner på öarna då man hugger träd och lastar virket på skeppet. När de blir anfallna av beväpnade öbor är det Cheyne som leder försvaret av fartyget och räddar besättningens liv, medan Werngren framstår som en feg och gnällig man som inte deltar i arbetet och vägrar hjälpa till.

På ett ställe i sin dagbok misstänker Cheyne till och med Werngren för sabotage. Brist på vatten uppstår och Cheyne skriver att Werngren måste ha tömt dricksvattentunnorna i smyg för att tvinga Cheyne att segla till en annan ö och skaffa nytt vatten. Cheynes misstänkte att Werngren ville förlänga resan för att tjäna pengar eftersom båthyran räknades per dygn.
I Werngrens dagbok skildras samma platser och händelser. Men nu är det Werngren som för befälet på Bull, och det är Werngren som förhandlar med hövdingarna, lastar trävirke och leder försvaret av skeppet. Cheyne nämns aldrig med ett enda ord i Werngrens dagbok! Cheyne och Werngren levde och arbetade på samma skepp i sex månader. Därför är det mycket underligt att Werngren inte ens nämner honom i dagboken. Varför? Jag har tyvärr inget svar på frågan.
I alla andra källor som jag har hittat beskrivs Werngren som en hederlig skeppare. Att han skulle ha saboterat resan för Cheyne genom att hälla bort dricksvattnet ur Bulls vattentunnor verkar inte troligt. Däremot tror jag att han var orolig över Cheynes riskfyllda affärer och att han satte säkerheten för sin egen besättning och skeppet främst.

Jag tror att Cheyne var under mycket stor press. På flera ställen i hans dagbok framgår det att han var sjuk och ur balans. Dorothy Shineberg beskriver honom som en man som kunde vara både generös och trogen mot sina vänner, men också bitter när överenskommelser inte uppfylldes. Han tog en stor risk när han hyrde Bull för att skaffa sandelträ och sälja det i Kina. För alla inblandade innebar handelsresorna bland Stilla havets öar väldiga risker. En lyckad affär kunde ge en förmögenhet. Ett misslyckande innebar ofta ruin eller förlust av människoliv. Skillnaden mellan succé och katastrof kunde vara en grundstötning på ett korallrev, en plötslig storm, ett bedrägeri av en affärskollega, eller en kniv i ryggen på en öde sandstrand. Söderhavets paradisöar var inte särskilt idylliska på den tiden.

Här bland Stilla havets korallöar lämnar vi kapten Nils Werngren. Någon gång kanske jag seglar med Måsen genom korallreven vid Bull Pass utanför Uvea. Nej förresten, en del drömmar är det nog bäst att man lämnar i fred...

Mary Anns sista vila

De flesta vet var regalskeppet Wasa ligger. Men väldigt få vet var Sveriges första segelskepp som seglade jorden runt fick sin sista vila. Spåren efter Mary Ann ledde mig från Luleå till Stockholm, runt Afrika till Australien, över det väldiga Stilla havet till Sydamerika, runt Kap Horn och norrut över Atlanten tillbaka till Sverige.
Var slutar resan? Jo, i Väddö kanal i Roslagen!

När Nils Werngren återvände från sin världsomsegling den 3 maj 1841, såldes Mary Ann av ägaren Carl Gustaf Liljewalch till handelsfirman Pauli & Son i Stockholm. Fram till 1856, seglade Mary Ann för Pauli & Son, tills hon såldes till brukspatron Carl Johan Pira vid Ortala bruk i Väddö i Roslagen.

Under en resa från Umeå till Flensburg med en last av bräder drabbades Mary Ann av en svår storm utanför Langelands kust i Danmark. Masterna bröts och hela riggen hamnade i vattnet, men skutan och besättningen kunde räddas. Hon reparerades i Luleå och fortsatte att tjäna som en av många anonyma fraktskutor i Roslagen.
Mary Anns sista ägare var ett rederi med tre delägare. När en av dem, fiskaren och bonden Jan Ersson i Veda på Väddö dog 1868, testamenterade han sin tredjedel av Mary Ann till sina två unga döttrar Greta och Karolina. I testamentet kan man läsa att Mary Ann värderades till 1700 riksdaler, en mycket stor summa på den tiden. Eftersom döttrarna var omyndiga utsågs en släkting i byn, Eric Olsson, till god man och förmyndare.

Erik Olsson drev handel med Mary Ann i tio år, men lade själv beslag på inkomsterna. I en rättegång dömdes han att ersätta döttrarna, men det gjorde han aldrig. Att de båda flickorna blev bedragna av sin förmyndare har varit ett sår i familjen ända fram till våra dagar. Det berättar en av flickornas ättlingar, Inger Amberfält-Larsson när Carl Axel Östberg och jag besöker henne i Elmsta på Roslagens Sjöfartsminnesförening, där hon arbetar på sin fritid med att forska i Roslagens sjöfartshistoria.
- Under hela min uppväxt har Mary Ann varit en mörk hemlighet i vår familj. Eric Olsson lade beslag på Mary Ann och stal arvet efter deras far. Det gjorde att Greta och Karolina tvingades leva sina liv i fattigdom istället för som ägare till en segelskuta som kunde ha gett dem goda inkomster och ett bättre liv. Ingen i familjen hade talat om det innan jag började gräva i det.

Under de tio åren som Eric Olsson drev Mary Ann blev hon allt mer förfallen, och år 1878 höggs hon upp. En del av virket från det gamla segelskeppet användes till ett husbygge. Omkring 1940 sprängdes delar av förskeppet av några personer som ville tjäna pengar på kopparen i bultarna från Mary Anns skrov. I Roslagen hade Inger Amberfält-Larsson börjat forska i sin egen familjs historia och hon hade hittat dokument som tydde på att familjen hade ägt en skuta som hette Mary Ann.

I Malmö hade Carl Axel Östberg hittat en låda som innehöll kapten Nils Werngrens dagböcker från hans världsomsegling med Mary Ann. Med utgångspunkt från dagböckerna skrev han boken "De första världsomseglingarna under svensk flagg".

I Luleå hade varvsägaren Kalle Wallgren börjat planera bygget av sin kopia av Mary Ann. Jag hade börjat segla med Måsen för att kartlägga och skildra kustkulturen i Bottenviken. Bland annat hade jag börjat leta i arkiv och böcker efter skeppsbyggeriets historia i Norrbotten. Där hade jag hittat berättelsen om hur Mary Ann byggdes vid Oscarsvarv i Luleå 1838. Ingen av oss kände till de andra. Ingen hade sett hela bilden. När vi står vid platsen där Mary Ann ligger vid Väddö kanal, säger Carl Axel Östberg:
- Jag är glad att vi kom hit. Det känns som om vi äntligen har hittat hela berättelsen om Sveriges första världsomseglande skepp.

Viktigare än regalskeppet Wasa?

1990 begärde Inger Amberfält-Larsson att Sjöhistoriska muséet skulle göra en inspektion av det gamla vraket. I maj och juni 1990 kom marinarkeologerna Bert Westenberg och Magnus Faxén från Sjöhistoriska muséet till det gamla vraket i Väddö kanal. Två gånger dök de och mätte och fotograferade resterna av Mary Ann. Vi läser ur besiktningsprotokollet:

"Fartygssektionen ligger delvis nersjunken i bottnen som består av lera och sand. Ett kölsvin med en sammanhängande längd av 22 meter ligger synlig i hela sin längd. Spanten är av ek och har en tjocklek på 220 mm och en bredd på 150-180 mm. Bordläggningen består av furu och har en bredd på 130 mm och tjockleken är 80 mm. Även garneringsplankorna är av furu och har samma tjocklek som bordläggningen. Deras bredd uppmättes till 180 mm. Bultarna är av koppar och diametern är 20 mm. (...)
Med en sond kunde vi konstatera att större sammanhängande sektioner fanns kvar under sanden och leran på båda sidor om kölsvinet. Skrovet är byggt enligt kravellmetoden.
Att stora delar av skeppet är borta kan dels ha sin förklaring i upphuggningen på 1870-talet och / eller den sprängning som utfördes omkring 1940, dels det ytliga läget som ger isen fritt tillträde till skrovet.
Med stöd av okulärbesiktningarna samt de skriftliga och muntliga uppgifter undertecknad inhämtat kan vrakets identitet med säkerhet anses vara fastställd. Då fartygslämningen omfattas av kulturminneslagen får inga bärgningar företas på de kvarvarande resterna av skonerten Mary Ann utan tillstånd från länsantikvarien.

Stockholm 1990-05-09
Bert Westenberg
Intendent."

Mary Ann borde alltså ligga säker i sin grav i Väddö kanal, skyddad av fornminneslagen. Men när Carl Axel Östberg och jag besöker platsen i början av april 2005 tillsammans med Inger Amberfält-Larsson och Roger Toll, som har skrivit i tidskriften Rospiggen om Mary Anns historia, får vi en chock. Någon har fäst ett rep runt främre delen av Mary Anns kölstock och dragit upp den på stranden! Intill stocken ser vi tecken på att man har eldat. Har någon kört på vraket med motorbåt och velat "rensa bort det gamla skräpet" ur vattnet? Eftersom Mary Ann skadades allvarligt förra gången då någon sprängde i fören på henne för att ta kopparbultar, blir Inger orolig och ringer till Sjöhistoriska museet. Hon får löfte om att stocken ska skyddas och att den ska förvaras på det lokala muséet Roslagens Sjöfartsminnesförening.

Efter besöket hos Mary Ann åker vi till Ingers hem som är fullt av historiska föremål, de flesta med anknytning till havet och sjölivet i Roslagen. Hon visar mig ett fönster på ett litet uthus som ser lite underligt ut eftersom det buktar ut.

- Jag tror att det här fönstret är en skylight från Mary Ann, säger Inger. När man högg upp henne tog man till vara på olika föremål ombord. Eftersom det var ett bra fönster återanvände man det.

När vi står i trädgården hör vi ljud av hammarslag från granngården som just renoveras och får ny brädfordring.
- Det är Eric Olssons släktingar som bor i det huset, säger Inger och ler ett litet mångtydigt leende.
När vi tar avsked från Inger och hennes man säger hon:
- Lova att du inte berättar exakt var Mary Ann ligger. Det finns alldeles för många dykare och souvernirjägare som plundrar gamla vrak i Stockholms skärgård. Vi är rädda om henne. Jag tycker faktiskt att Mary Ann är viktigare för Sveriges sjöfartshistoria än regalskeppet Wasa, som ju inte ens kom ut på havet utan bara välte och sjönk. Lilla Mary Ann var faktiskt det första svenska skeppet som seglade jorden runt. Att hon tjänstgjorde under sina sista år i Roslagen, och att hon vilar här är vi väldigt stolta över.

En serie frimärken med fartygsmotiv. Mary Ann uppe till höger. Konstnär: Folke Sjögren.

Vad hände sedan?

Vi vet alltså ganska väl vad som hände med Mary Ann. Men vad hände med de andra skeppen och människorna i vår berättelse?

Bull seglade flera långa resor, bland annat till Brasilien. Hennes sista resa gick till USA år 1848. På väg hem från New York till Göteborg med en last av bomull, risgryn och tobak seglade hon in i en orkan och gick under. Besättningen räddades.

Carl Fredrik Liljewalch fortsatte att göra djärva affärer i Sverige och utomlands, bland annat i Kina och Egypten. Under en rad av år var han en av Sveriges rikaste och mest inflytelserika män. Men så gjorde han några misslyckade investeringar, bland annat i stora dikningsprojekt på Gotland och odling av sockerbetor. Han försattes i konkurs 1861 och dog utfattig i Stockholm år 1870.

Nils Werngren fick ett långt liv som sjökapten. Han var befälhavare på flera skepp som gjorde långa resor på Stilla havet, Atlanten och Medelhavet. Åtta gånger passerade han Kap Horn. Bland annat samarbetade han med Lars Johan Hierta, affärsman och grundare av tidningen Aftonbladet. Under många år under senare delen av sitt liv var han befälhavare på en ombyggd hjulångare som gick i trafik mellan Malmö, Lübeck och Köpenhamn, en trygg men säkert lite tråkig uppgift för en man som hade seglat på alla de stora haven. Werngren avled i Malmö år 1895. Då var han 89 år gammal, och hade seglat på jordens alla hav under cirka 50 år. För mig framstår han som en av Sveriges främsta sjömän genom tiderna.

Nils Peter Ringman tjänstgjorde som sjökapten i Kalmar sedan han hade blivit avsatt som kapten på Mary Ann. Han dyker upp i papperen som kapten på två segelskepp: galeasen Unga Neptunus och Andriette som ägdes av handelsfamiljen Meurling i Kalmar. Båda gick under i stormar under Ringmans befäl, men han lyckades rädda sitt eget liv. Därefter försvinner pärlhandlaren och pratmakaren Ringman i historiens glömska.

Theodor Brunius fick ett tragiskt liv. Han lämnade Tahiti och tog sig till USA där han försökte begå självmord genom att kasta sig ut genom ett fönster. Hans far reste till Amerika från Sverige och hämtade hem honom. Resten av sitt liv tillbringade Brunius på ett sinnessjukhus i Vadstena.

Drottning Pomare IV levde som drottning av Tahiti under fransk överhöghet och blev en av Tahitis mest kända och respekterade regenter. Efter hennes död skrev hennes son Pomare V på det avtal som gjorde Tahiti till en fransk koloni den 20 juni 1880.

Andrew Cheyne misslyckades med att etablera sig på Ponape. 1847 återvände han till Shetlandsöarna, gifte sig och gav sig ut på långa resor med sin fru. De fick en son på Tasmanien 1852. Men hustrun lämnade honom och flyttade hem till Shetlandsöarna. Cheyne återvände till Palauöarna i Stilla havet där han försökte bygga upp ett privat handelsimperium och en plantage med kinesisk arbetskraft. Efter en rad konflikter med befolkningen på öarna mördades Cheyne 1866.

Alla faktauppgifter, namn och årtal i berättelsen är såvitt jag vet korrekta. Jag har tagit mig friheten att använda min fantasi för att ge liv åt en del anteckningar i skeppslistor och dagböcker.

Den som vill läsa mer rekommenderas att beställa följande böcker och skrifter:
Carl Axel Östberg: De första världsomseglingarna under svensk flagg, 1989.
Ebbe Aspegren: De första svenska världsomseglingarna. Forum Navale Nr 37, 1983.
Rospiggen 1990. Roslagens Sjöfartsminnesförenings årsbok. Artikel om Mary Ann av Roger Toll.
Arvid Moberg: Sjöstad, Skeppsbyggnad och sjöfart i Luleå under 350 år. Luleå kommun 1971.
Birger Steckzén och Henrik Wennerström: Luleå stads historia 1621-1921. Luleå kommun 1921.
Dorothy Shineberg: They came for Sandalwood, Melbourne University Press 1976.
Dorothy Shineberg: The trading Voyages of Andrew Cheyne, Australian University Press, Canberra 1971.
Protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm åren 1840-1841. Sid 298 och framåt.

Litteraturen om Stilla havet och dess olika folk kunde fylla ett helt bibliotek. Tidigare dominerades litteraturen av västerlänningar. Men under de senare årtiondena har en omfattande litteratur vuxit fram där författare och forskare från de olika folken i Stilla havet själva skriver om sin historia, och berättar sina historier. Sök och ni skall bliva rikligt belönade!